Våren 2012 gick jag långtur med hund och pulka genom svensk-norska fjällkedjan. Vi startade i Klimpfjäll 18 mars och avslutade i Abisko 19 april. Med på turen var kullsyskonen Storm och Bris samt vår yngsta tik Mara. Här kan du läsa dagboken med bilder från turen.
Dagbok från turen
Delsträcka 1 Klimpfjäll – Tärnasjöstugan 16 mil
söndag 18/3 Klimpfjäll – 1 km söder om Durreskalet (ca 6 km)
David skjutsade mig och hundarna till Klimpfjäll, vädret klarnade upp mer och mer ju närmare vi kom fjällen. Det blev en sen start kl. fyra på eftermiddagen, David följde mig några kilometer med de två hundar som inte skulle med på turen (Freja 14 år och Atla 9 år som op. ligament i bogen för 3 år sedan). När David och de andra hundarna vänt fortsatte vi några kilometer till men stannade innan Durreskalet då det inte varit så bra ide att slå upp tältet där med tanke på ev tilltagande vind. Vädret var lugnt på kvällen och jag smälte snö och ordnade middag åt oss. Efter en stunds studerande av karta och bokläsning är det nu dags att släcka pannlampan och somna till ljudet av snusande hundar.
Första lägerplatsen ca 1 km från Durreskalet
Fler gånger fick jag frågan av ”skoterfolk” vad man gjorde i tältet hela kvällarna? Det går åt stora mängder vatten för tre hundar och mig själv – så svaret var att det gick åt en hel del tid att ”fixa” vatten genom att smälta snö. Jag använde ett bensinkök och i snitt gick det åt ca 3-4 dl bränsle per dygn för matlagning och snösmältning.
Första tältnatten – hundarna har fått på sig sina pyjamas och snusar trötta trots en kort eftermiddagetapp på ca 6 km.
Måndag 19/3 1 km söder om Durreskalet – Tjåkkelestugan (ca 12 km)
Under natten och hade det snöat rejält och under morgontimmarna tilltog vinden. Då det var varmt och skönt i sovsäcken var jag lite trögstartad på morgonen. Efter att ha fyllt termosar med hett vatten och mattermos med torkade grönsaker, cocosfett och buljong från smält snö för lunch, packade jag och fällde tältet. Tält och pulka var ordentligt översnöade så jag fick gräva fram pulkan och skaka av tältet innan packning. Det var relativt mycket vind så hundarna fick ha på sig sina vindtäcken då vi startade. Vi fick kämpa på ordentligt genom Durreskalet då vi hade motvind genom den trånga dalgången. Till att börja med fick jag tjorva lite med grupperingen av hundarna men det slutade med att Storm fick gå som täthund då han är den som tuffar på i jämnt tempo trots den ovant tunga pulkan. Då vi kommit genom Durreskalet gick vi genom gles björskog och delvis öppen mark mot Tjåkkelestugan efter den sk. ”Norgefararleden”. Några kilometer innan stugan stannade hundarna i stånd med jämna mellanrum, jag fick kommendera ”frammåt” för att lösa dem. Vinden ökade ytterligare och jag gick in i gamla stugan (den nya är låst för renovering) för att lunchrasta. Jag beslutade mig efter lunchpausen att stanna över natt istället för att fortsätta mot Remdalen och tältövernattning då vinden ökat ytterligare. Gamla stugan är rätt nedgången och lite ”sunkig” samt full i sork och musbajs men har ändock fyra väggar och helt tak och kommer förmodligen att stå pall för ytterligare vind. Enda värmekällan är en öppen spis, men både jag och hundarna hade sovsäck för tältning så det var inte något problem. GROV ved finns i vedboden att kapa och klyva. Då vi hade lite sömnbrist att ta igen efter packning under lördagnatten blev det en tupplur efter vedkapandet. Frammåt kvällen klarnade vädret upp till klarblå himel och sol och vinden lugnade ned sig lite. Jag tog en kort tur med hundarna lösa upp efter älven innan en sen middag, vi såg inga ripor men hundarna markerade betesplatser vid några tillfällen. Nu har jag lagt in några extra stora klampar i spisen och ber en stilla bön att det inte finns sorkpestvirus i all mus och sorkbajs…
Gamla Tjåkkelestugan efter den sk ”Norgefararleden”, ok att övernatta i om man har en varm sovsäck och inte är rädd för att drabbas av sorkpest. Tjåkkele verkar vara en plats där det är gott om snö, så glöm inte spaden om du vill ta dig in i stugan.
Enda värmekällan i den gamla stugan.
Stallet vid Tjåkkele, alt övernattningsplats men utan värmekälla.
Vedboden, här krävdes också spade för att ta sig in och sedan starka armar då den grova veden som låg på meterlängder skulle sågas och klyvas för hand.
Det går trots allt mot vår, trots stora snömängder har det sakta börjat smälta
Kvällstur upp efter älven, vädret hade klarnat upp och vinden lugnat sig betydligt.
Middagsmat, pasta med sås på torkade grönsaker, svamp och köttfärs. Smakar betydligt bättre än frystorkat.
Mara sover skönt tillsammans med de andra hundarna under den gemensamma sovsäcken efter turens andra dag.
Tisdag 20/3 Tjåkkelestugan – Ransarn (25 km)
Jag vaknade till en morgon med lite snö i luften och måttlig vind. Då det kylt ut ordentligt under natten tände jag en brasa i den öppna spisen, det var lyxigt att äta frukost i värmen från elden. Jag packade och startade i fint före med kallsnö. Till att börja med följde vi Ransarån men isen var inte att lita på, efter ca 10 km gick Storm igenom och jag fick dra upp honom i selen ur vattnet. Därefter fick vi tråckla oss fram bland fjällbjörkarna efter älvbrinken. Föret blev efter hand tungt då temperaturen steg till runt noggradigt och det börjar snöa blötsnö. Hundarna sjönk ned i den allt mjukare snön och fick jobba hårt, under skidor och pulka klabbade snön fast. Det var gott om ripa efter Ransarån vilket gjorde att färden gick ryckvis då hundarna ideligen stannade i stånd. Några kilometer innan Ransarn skulle vi över en bro som i verkligheten visade sig alltför smal att ta pulkan över, det hela kompliceras ytterligare av att det var en mycket brant sluttning ned till bron. Jag fick gå över med hundarna och lämna dem för att sedan gå tillbaka och hämta pulkan och gå ca 500 meter upp efter älven där den delar sig i ett delta. Här chansade jag på att isen skulle hålla och skidade så fort jag kunde över med den tunga pulkan till andra sidan. Jag fick en lång väg tillbaka till hundarna då ån svängde och jag hamnade i ”ytterkurva”. De sista tre kilometerna till Ransarn kändes långa då både jag och hundarna var trötta eftera att ha klängt fram bland björkarna släpande den tunga pulkan i klabbsnön. Hundarna tappade den sista kilometern totalt intesset för att dra då riporna spatserade framför dem i snön. I de sista branta ”knickarna” fick jag ta av mig skidorna och krypa upp med pulkan efter mig då de stannade och stod för de ”prommenerande” riporna som korsade vår väg. Jag var blöt både innifrån och utifrån efter de krävande 20 km i blötsnö och tungt före och valde att gå in för att övernatta i Ljusliden, en av Länsstyrelsens öppna stugor som ligger nere vid Ransarn. Det var packning i alla rummen så jag valde ett på nedre botten som visade sig vara bebott av två trevliga karlar från Klimpfjäll (Roland och Gösta) som var där för att fiska. Jag blev bjuden på pytt med extra korv och kokkaffe och hundarna på korv. Nu hänger tältet och kläder på tork och jag och hundarna ligger bekvämt i en säng.
Snackspaus (torkad lax) på Ransarån
Bron över Ransarån som visade sig vara både smal och inte så stabil. Den höll i alla fall för mig och mina tre hundar.
Ljusliden vid Ransarn, en av de öppna Länsstyrelsestugorna
Onsdag 21/3 Ransarn – Virisen (ca 35 km)
Vi kom iväg från Ljusliden efter en något stökig natt där några i rummen på övervåningen hade druckit lite väl mycket alkohol. Vädret hade klarnat upp med sol och lätt molnighet. Den första milen gick lätt då vi följde ett skoterspår efter Ransarn som slingrade sig fram över isen som av och till liknade ett månlandskap pga dämningen. Vi fortsatte ner i gles björskog mot Gielas där vi tog lunch och vätskepaus, solen sken och det blev riktigt varmt. Det blev en stunds förvirring och ca 5 km fel efter Fättjarn innan jag tog ut en GPS punkt mot Virisen och lyckade navigera rätt bland skoterleder som fanns i verkligheten men inte på kartan och tvärtom. Under eftermiddagen ökade molnigheten och så småningom började det snöa blötsnö. Mara hade svårt att hålla koncentrationen i slutet av dagen och i sista backen ned mot Virisen lyckades hon ta fel sida om ett träd vilket resulterar i en riktig volt för mig och de andra hundarna. Pulkan hamnar upp och ned och skalmen vred sig i en åtta, otroligt nog höll alla grejor och ingen av oss gjorde illa sig. Hundarna var nöjda att få krypa in i tältet då det varit en lång dag och snön dessutom övergick i regn. Nu smattrar det mot tältduken vilket inte känns så lovande, planerar att lägga om rutten och gå direkt norrut istället för över Abelvattnet och Storfjället om det milda vädret håller i sig till i morgon. För att se det positivt så finns det några fördelar med milt väder 1) det går lätt och snabbt att stampa ett jämnt tältunderlag i snön då snön är så sammanpackad 2) det går snabbare att smälta snö då den innehåller så mycket vatten och bränsleåtgånge blir mindre 3) det är lätt att trycka fast snötältpinnarna och tältet blir bra förankrat.
Efter fina skoterspår mot Gielas. Hundarna tycker det går lätt då de slipper pulsa fram i ospårat i djupsnö
Kvällsmat utanför tältet vid Virisen
Kanske Mara har lättare att hålla spåret om hon får sova med kartan som huvudkudde?
Torsdag 22/3 Virisen – Våjtjajaureviken (23 km)
Under natten vaknade jag flera gånger och hörde då hur regnet smattrade mot tältduken, inte precis det man vill höra under en vintertur. På morgonen fortsatte det att regna,. Jag vek undan tälduken och släppte ut hundarna på morgonrastning och de stod snabbt på kö att få komma in igen. De fick frukost i absiden då jag själv inte vill gå ut och fick sedan krypa in i sina ullpyjamaser igen. Jag beslutade att ligga kvar och starta sent om regnet upphörde, annars ta en vilodag. Under förmiddagen låg jag och läste och slumrade lite, då jag vaknade till runt elva tiden så såg jag att solen började skymta fram och regnet hade upphört. Jag packade ihop och kom iväg runt halv ett tiden. Det översta islagret hade lösts upp till en issörja av nästan ett dygns regnande och de första sex kilometrarna över isen var det blött och dessutom stark motvind. Då vi åkt över isen fortsatte vi på en skoterled efter Rönnbäcken, snön var blöt med det höll ändå bra på leden. Bredvid leden däremot var det totalt genomslag för både hundar och skidor. Det klarnade upp med blå himmel och sol. Leden ned till Lilll-Björkvattnet var isig och enormt slagig, de två sista kilometranra fick jag fick ta av skidorna och gå på fötterna ned för att orka bromsa den tunga pulkan som hoppade och slog bakom mig. Vi föjde sedan isen på Lill-Björkvattnet till Våjtjajaureviken där jag slog upp tältet invid leden i skogen. Sedvanliga rutiner med snömältning och mat för oss alla. Nu under kvällen har vinden friskat i och jag är glad att tältet står väl skyddat.
Sovmorgon i väntan på bättre väder
Runt elva tiden upphörde regnet och solen tittade fram
Det översta islagret hade lösts upp till is-sörja av nästan ett dygns regnande, det var sex blöta kilometrar över Virisen
Virisfjället i sol
Blött på leden efter Rönnbäcken men trots det höll det bra även för hundarna
Härligt med sol men det blev varmt för hundarna som av och till måste få stanna för att svalka sig i snön. Bris njuter av ett snöbad.
Leden mot Tärnaby efter Rönnbäcken gick genom lågfjällsterräng där vi i det soliga vädret också fick fina vyer över de kringliggande fjällen.
Tältet stod som tur var väl skyddat i skogen då vinden under kvällen ökade rejält. Då jag låg och läste på kvällen hörde jag hur det ven i trädtopparna och ute på sjön.
Praktiska hundskålar i silicon vilket gör att de inte går att ”knacka sönder” i kyla och dessutom går kanten att trycka ihop så att det bara blir en platta av skålen under transport.
Kväll i tältet, Mara och Storm
Fredag 23/3 Vojtjajaureviken – Tärnaby (25 km)
Under natten var det hård vind, det ven och dånade ute på Vojtjajaure. Jag var glad att mitt tält stod i lä i skogen och att jag inte tältade högre upp på någon fjällsida. På morgonen hade dock vinden avtagit och det började med några timmar sol. Det hade varit någon minusgrad under natten så det hade frusit på. Tyvärr var det ingen hjälp då leden från Vojtjajaure var lika slagig som leden jag gått utför under gårdagen. Det var med andra ord bara att börja dagen som jag avslutade igår med att utan skidor slapa pulkan i tre kilometer men den här gången i brant uppför. Hundarna var fantastiska och hjälpte mig¨bäst de kunde med att baxa pulkan uppför, men i och med att jag gick utan skidor kunde de inte ta i ordentligt eftersom jag inte kund gå så fort. Väl uppe på höjd var föret fortsatt besvärligt, pga mildvädret med regn under det senaste dygnet hade skotrarna grävt djupa spår som sedan hade frusit på under natten. Hundarna fick så snart det lutade utför gå bakom mig då det var svårt nog att bromsa pulkan utan draghjälp. Ned mot Gackervattnet låste hundarna i stånd flera gånger då det var gott om ripa. Från Gackervattnet var leden fin och nysladdad, den hårda ytan har mjukats upp då temperaturen har stigit under dagen. Vädret var mestadels klart med någon snöby. Högst uppe på höjd hade vi en fin vy över bla Ryfjället. Leden ned till Tärnaby var bred och fin och jag kunde åka hela vägen ned utan att ta av mig skidorna. Dessvärre trafikerades den av relativt många fartblinda skoteråkare och det var med viss spänning vi närmade oss back krön och åkte genom kurvor. Hannas pappa Tommy mötte oss vid tullen och hundarna fick kampera i fikavagnen medan vi väntar på att Tommy ska ta kväll från byggplatsen. Medan vi väntade passade jag på att ordna reservtrugor till mina stavar och stoppa i mig en kycklingwrap och en pucko vilket smakade väldigt gott efter dagens slit i uppförsbacke. Vi är nu i Kråkberg där jag har ätit middag med Tommy, köttfärslimpa på älg. Hundarna har slaggit in och nu ska jag också krypa till kojs.
Frukost för hundarna torrfoder och laxolja
Frukost för mig, havregröt med solroskärnor, torkade äpplen, kanel, socker och norsk torrmjölk med 3,6 % fett
Morgonsol har vi inte varit bortskämda med. Pulkan är färdigpackad och hundarna väntar på att jag ska fälla tältet. Storm har verkligen axlat sin roll som ledarhund, i väntan utstrålar han ett lugn som smittar av sig och i arbete får han med sig de andra även då alla är trötta
Äntligen uppe på kanten efter att ha släpat pulkan till fots uppför den isiga och slagiga leden från Vojtjajaure.
Det är alltid en nackdel att passera älvdalgångar då det i princip alltid innebär slitsamma och knixiga nedgångar och branta uppgångar. Men pga det milda vädret och blöta isar valde jag den här vägen
Fika i Tärnaby, ett välkommet avbrott i min ”diet”
En natt inomhus med torkning av tält och sovsäck. Tack än en gång till gästfria familjen Vikberg i Kråkberg
Lördag 24 mars N Fjällnäs – Tärnasjöstugan (34 km)
Efter en skön natt inomhus för både mig och hundar blev jag bjuden på frukost innan Tommy skjutsade mig och hundarna till N Fjällnäs. Jag valde att gå från N Fjällnäs över Forsavan till Tärnasjöstugan då det regnade i Kråkberg i morse och molnen låg lågt över fjällen. Det hade inte varit värt att klättra upp från Solberg och över Syterstugan i det här vädret då vi hur som helst inte skulle ha sett något av de storslagna vyerna mot Sytertoppen och Viterskalet utan bara den närmaste omgivningen. Regnet övergick i blötsnö och det var sikt som i en mjölsäck då vi gick efter leden mot Forsavan. Efter ca 1 1/2 timme var vi framme vid raststugan där vi stannade i två timmar, lunchade och vilade. Vi fortsatte sedan efter strandlinjen mot Syterstugan innan vi vek av över Tärnasjön. I björkskogen efter sjön var det en hel del ripa som gjorde att färden gick ryckvis. Då vi kom ut på sjön tilltog vinden och i kombinationen med blötsnö var det stundtals lite kämpigt då vi fick det rätt i ansiktet. Bris som har rutin och varit med på tidigare turer drog upp tempot betydligt då hon fick korn på stugan flera kilometer innan vi var framme. Vi var rätt nöjda allihopa att sova inomhus efter en dag i blötsnö och vind. I Tärnasjöstugan hade vi också vår första matdepå vilket innebar lite extra godsaker för både mig och hundarna.
Varmt för både mig och hundarna i slakmotan upp mot Bånjuonåjvvie i någon plusgrad och sugande nysnö
Inte fanns det några vackra vyer att fästa blicken på i den långa slakmotan upp mot Bånjuonåjvvie då det var sikt som i en mjölsäck
Den öppna raststugan i Forsavan efter ca 15 kilometer
Skönt att komma i skydd från blötsnö och vind, dessutom ha möjlighet att elda
Påfyllning av vätska och energi för hundarna, konvalecensfoder, torkad lax och vatten
Påfyllning av energi för mig, det ”slank” med några mazariner från Konsum i Tärnaby….
Vila två timmar i raststugan, Storm har lagt sig på golvet då kamminen var effektiv
Framme vid Tärnasjöstugan, teamet är nöjda att få övernatta inomhus
Söndag 25 mars vilodag i Tärnasjöstugan
Vi stannade i Tärnasjöstugan ännu en natt då vi idag haft en inplanerad vilodag. Vi tog sovmorgon en bit in på förmiddagen, för min del blev det frukost på säng. Andra frukost blev då jag steg upp, pannkaka med grädde och sylt. Under dagen passade jag på att tvätta upp kläder då jag hade tillgång till både vatten och torkrum i stugan. Jag började också packa ihop den nya maten och fyllde på bränsle till köket inför morgondagen. Pulkan kommer att bli tung, vi har nu har bunkrat mat och bränsle för tio dagar då vi imorgon startar ut på den längsta etappen. Planer är att gå upp till Dalovardo, sedan kommer rutten att planläggas efter väder och vind. Det innebär att den här etappen kan ta någon dag extra och därför har jag fyllt på mat för fler dagar än en vecka. På eftermiddagen gick jag en kortare tur med hundarna lösa, de markerade någon betesplats men ”ingen var hemma”. Sedan blev det fortsatt vila och en bastu på kvällen. Det var är många gäster i stugan bla en grupp på tio karlar som gått vinterfjälltur tillsammans i 18 år! Det blev en trevlig kväll med många historier från deras turer.
En första frukost på säng. Skoteråkare på fisketur bjöd på bröd och ost.
Andra frukost – depåmat pannkaka med grädde och sylt
En hel del skidåkande gäster i Tärnasjöstugan. Växlande väder med sol och snöbyar under vilodagen
Delsträcka 2 Tärnasjöstugan – Pieskehaure (20,4 mil)
Måndag 26 mars Tärnasjöstugan – Skidbäckbaracken (15 km)
Pulkan blev verkligen tung med mat och bränsle för ca 9-10 dagar för mig och hundarna. Det hade varit plusgrader under natten men det var trots allt uppehåll och bara svag vind då vi startade från Tärnasjöstugan. Snön var blöt och sugande under både pulkan och skidorna och det gråmulna vädret gjorde att det i stort sett var kontrastlöst. Enligt stugvärden var det varnat för hårt väder från eftermiddagen och över natten med vind runt 15-20 s meter och dålig sikt pga regn/snöbyar.Första biten gick norrut efter Tärnasjöns is som faktiskt var helt torr trots det milda vädret. Uppe i deltat blev det något blötare men det fanns skoterspår på Ältsån som det höll ganska bra på, de gick dessutom upp på land där isen var dålig. Vid Åkroken vek vi av från skoterspåren som gick mot Ältsvattnet och tog norrut mot Lajvavaggie efter myrstråken. Vi fortsatte oledat och utan skoterspår då vi kommit in i Vindelfjällensnationalpark. Det finns en led mot Skidbäcksbaracken men den går högre upp i björkskogen och är betydligt knixigare att ta sig fram på vintertid än att gå oledat efter sjön och myrmarkerna i dalen. Trots det milda vädret höll snön fint för hundarna, men de blev varma av att hjälpa mig att släpa på den tunga pulkan då temperaturen låg på någon plusgrad. Det gott om ripa så färden gick som vanligt lite ryckvis då hundarna stoppade i stånd, därför lyckades vi passera Skidbäcksbaracken med någon kilometer. Vi vände tillbaka för att luncha och avvakta väderutvecklingen då vinden hade ökat betydligt och himlen mörknat över fjällen. Hundarna var varma och trötta trots att vi inte gått så långt idag men den milda temparturen gjorde att de snabbt gick varma i kombination med att pulkan gick trögt. Jag beslutade att stanna då vinden tilltog ytterligare under lunchpausen och prognosen inte var god. Efter vi sovit en stund var jag glad över det beslut jag tagit då vädret hade skiftat från gråmulet till byar av blötsnö och mycket kraftig vind. Jag ordnade med ved och började smälta snö till vatten. En stund senare kom det två tyska killar på snöskor med varsin varupulka i snöre efter sig. De hade haft tuff tur från Dalovardo. Nu knakar det i stugväggarna då vinden viner runt knutarna, hundarnas kvällsrastning gick snabbt och de var snabbt inne. Nu hoppas jag på att vädret lugnar sig under natten så att vi kan fortsätta imorgon.
Start vid Tärnasjön, gråmulet, plusgrader och utan kontraster. Isen var i alla fall torr även om snön sög under pulka och skidor.
På Ältsån var det blötare men höll ganska bra på skoterspåret vi följde
Vädret blev allt sämre med hård vind och byar av blötsnö. Jag var glad över att jag under lunchpausen tagit beslutet att stanna istället för att gå vidare mot Dalovardo
Kvällsaktiviteter vedhuggning och snösmältning
Hundarna var nöjda att ligga inne i värmen då det knakade i stugväggarna av vinden och blötsnön slog mot fönstret
Tisdag 27 mars Skidbäcksbaracken – Dalovardo (17 km)
Under natten var det ett riktigt busväder och jag vaknade fler gånger och hörde hur vinden tog i mot stugknutarna. På morgonen hade dock vinden avtagit och det var uppehåll med någon solglimt. Vi fortsatte ut på myrstråken vi följt under gårdagen och följde sedan den gamla telelinjegatan mot Dukkejavvrie. Snön hade av nattens blötsnö/regn blivit rutten och det blev ett helt livsfarligt före för hundarna då det höll några steg och sedan plötsligt brast. Över myrstråken fick de turas om att gå bakom för att de inte skulle få upp för hög fart tillsammans då de av och till försvann ned i snön. Föret blev inte lika farligt för hundarna då vi kom upp i björskogen då snön blev mjukare och de sjönk ned hela tiden istället för att det bar och brast. Jag fick gå med korta stighudar under skidorna hela dagen då hundarna inte kunde hjälpa mig med pulkan lika mycket som vanligt i uppförsbackarna då de hade fullt sjå att pulsa uppför. Utför behövde jag stighudarna för att lättare kunna bromsa pulkan så att jag inte körde på hundarna som kämpade i snön. Det var stigning hela vägen och bitvis ganska brant hela vägen upp till Dukkejavvrie. Efter en stund började det småregna och vinden ökade något. Isen på jokken som anslöt till Vindelälven såg inte lockande ut så jag släpade pulkan över hängbron som var en ”riktig” bro och inte en skoterbro med glest mellan spjälorna. Vindelälven såg därmot ok ut så jag gick över och vinklade upp på leden som kommer från Ammarnärs. Den sista kilometrarna gick hur lätt som helst då det gick ett hårt och fint skoterspår efter leden. Jag hann inte mer än packa in i stugan där det redan låg både sovsäckar och packning då det kom tio skotrar med personal från Västerbottens länsstyrelse. De hade gått samma väg som mig och sett mina spår berättade de…..kul att höra då jag och hundarna kämpat så. Packningen tillhörde den franska hundspannsguiden Dominique (som jag träffat på tidigare turer i Vindelfjällen och min tid som stugvärd i Pieske)och hans gästerer Tord från Sorsele och Jorg från Tyskland. Det blev en trevlig kväll med hund och fjällprat, som alltid krävs en viss koncentration om man skall förstå Dominiques svenska med franskt uttal. Alla tre levde upp till ev. fördomar, Jorg bjöd på öl till förrätten, Tord på hembakt tunnbröd med smör och Dominique på vin och espresso (jag har aldrig träffat Dominique på fjället utan att han har haft med sig vin och sin espressobryggare). Tyvärr har det milda vädret fortsatt under kvällen med vind och nederbörd i form av regn. Jag får besluta om vägval imorgon då jag ser vilket väder det är och vilken natt temperatur det varit. Tyvärr finns ingen täckning på mobilen och jag får inte in någon radiostation på min radio.
Varmt och kämpigt i upp mot Dukkejavvrie, den blöta snön sög under pulka och skidor. Hundarna sjönk ned då regn och milt väder luckrat upp snön. Vi behövde åtminstone inte kryssa fram bland fjällbjörkarna då vi följde den gamla telelinjegatan
Isen såg inte inbjudande ut……
Vi valde bron
Dalovardostugan, en öppen länsstyrelsestuga i Vindelfjällen. I alla länsstyrelsen stugor finns sängar med madrass, kudde och filt. Ved i vedbod och kammin/spis att elda i. Betalar gör man på postgiro 100 kr/natt(http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/Sv/djur-och-natur/friluftsliv/stugor-i-fjallen/Pages/default.aspx)
Mara, Storm och Bris höll sig på behörigt avstånd från de tre slädhundsspannen då jag släppte ut dem för rastning. Mara var mest nyfiken då hon inte träffat på slädhundar tidigare.
Ibland skulle det varit skönt att ha haft tre sådana här ”pälsbollar” med sig på turen då de inte behöver skyddas mot kyla och väder på samma vis
Fördomarna besannade, tyskar dricker öl, inlandsbor åker inte på fjället utan hembakt tunnbröd och fransoser definitivt inte utan vin och espresso….
onsdag 28 mars vilodag i Dalovardo
I morse bestämde jag mig för att stanna ännu ett dygn i Dalovardo då det regnat och blåst under hela natten. Dominique hade hört en väderprognos innan de startade i förrgår om att det väntades kyligare väder i slutet av veckan. Det blev därför en chansning på att prognosen skulle stämma och att vädret skulle klarna upp med lägre nattemperatur och bättre före. Gårdagens kämpiga före var inget jag helst ville upprepa. Under förmiddagen såg vädret nästan ut att börja klarna upp men av och till kom det snöbyar, positivt i alla fall att nederbörden gått över från regn till snö. Dominque med gäster gav sig av runt elvatiden och skulle få en fin färd ned mot Tärnasjöstugan då länsstyrelsen ”preparerat spår” hela vägen. Hundarna fick sig en tur ut lösa och det blev fler fina fågelarbeten för dem då det var gott om ripa i sluttningarna runt stugan. Jag passade på att värma vatten och lyxa till det med ett riktigt ”häll” (som en dusch fast man häller vatten från en hink över sig med en skopa) på farstubron utanför stugan. Det är alltid lika bra att utnyttja möjligheten till vatten och att värma vatten då den finns. Jag har lagt upp två alternativa färdvägar för morgondagen beroende på väder och vind. Den ena norrut och genom Randalen (vid klart och bra väder) och den andra västerut mot Virvatnet och sedan norrut över Virvassfjellet (vid sämre väder).Nu ikväll har det börjat klarna upp och temperaturen börjat falla, hoppas nu att det fortsätter under natten.
Dominique och gäster ger sig av ned mot Tärnasjöstugan på förmiddagen
En hel del liv innan hundarna äntligen får kasta sig iväg på det de är avlade för att göra – springa och dra
Man blir rätt upptagen av vatten på vinterturer då det till större delen handlar om den tidskrävande aktiviteten att smälta snö. Därför blir man extra glad då det som här i Dalovardo finns en bäck inte långt från stugan med öppna hål.
Torsdag 29 mars Dalovardo – Virvasshytta (25 km)
Äntligen sjönk temperaturen ned på minusskalan. I morse var det minus två grader och lätt snöfall. Vi startade redan 08.30 från Dalovardo, föret var fint då snön hade fryst på under natten. Av och till kom det rejäla snöbyar och molnen låg lågt över fjällen, jag valde därför alt. två dvs att gå över Virvatnet. Hundarna tuffade på bra och jag tror att de föjlde något gamalt släspår under snön i och med att de undvek alla videbälten och svackor. Av och till hade vi spelgalna ripor som ”kappsprang” bredvid oss innan de kacklande tog till vingar. Hundarna har blivit riktigt duktiga på att lyda kommandot ”rakt fram” trots den hårda provokationen. Vid Vindlekroken korsade det en räv framför oss vilket gav en betydligt högre fartökning än riporna, den var snabbt ur sikte och hundarna sänkte tempot. Ju närmare den norska gränsen vi kom desto mer klarnade vädret upp. Strax innan vi passerade gränsröset fick vi de första glimtarna av sol. Föret blev allt bättre och vi gled fram i god fart och var framme redan efter 2,5 timmars körning trots att vi stannat för vätskestopp och ompackning av pulkan. Det kändes lite som att ”komma hem” då jag låste upp och steg in i Virvasshytta som både jag, Storm och Bris har tillbringat många nätter i då jag bodde och jobbade i Mo i Rana. Solen strålade och de droppade från taket. Det blev lunch utomhus på farstubron och där jag också kunde njuta av en kopp kaffe och självklart en mazarin. Då vi var framme så tidigt lade jag på stighudarna på skidorna och tog en tur upp på Virvassfjellet. Väl uppe får man en fantastisk utsikt över Virvatnet in mot svensk sida, Randalen och Krabbfjellet. En kort stund blev jag beskådad av en flock renar innan de snabbt försvann över ett krön. Jag konstaterade att vi vid start skulle få en tuff stigning upp i morgon och jag försökte finna en väg som inte var lika brant. Tillbaka i stugan träffade jag en norsk naturbevakare som var ute på tillsyn och hade kommit på skoter från Kaldvatnet. Han gav mig tips att i stället för att gå över Virvassfjellet gå upp mot gamla hytta och sedan följa myrstråken på höjd och runda fjället. Jag gick upp och kollade upp den vägen under kvällen och det såg ut gå fint. Det blir betydligt snällare stigning även om det blir en längre sträcka att gå. Runt Virvasshytta är det otroligt trampat av ripa och hundarna tyckte att det var en spännande kvällsrastningstur trots att det inte var några ripor på plats. Det är tyvärr molnigt ikväll så det är väl för mycket att hoppas på att temperaturen faller så värst mycket under nollan. Har tillbringat kvällen med att sitta och läsa framför brasan samt lagt in några GPS punkter för morgondagen och nu är det godnatt bland mina snarkande hundar.
Snön hade frusit under natten men vädret var fortsatt gråmulet, av och till med byar av tätt snöfall
Ju närmare vi kom den norska gränsen desto mer började det klarna upp och föret blev bättre
Solen började titta fram och det behövdes vätskepaus. Hundarna spanar efter räven som korsat vår väg
Då vi passerat norska gränsen fick vi knallföre och vi gled fram i god fart efter sluttningen på Slettfjellet och undvek utloppet på Virvasselva.
Tänk att man var tvungen att gå in på norsk sida för att få bra före och väder. Det kändes nästan som att ”komma hem” då jag låste upp och steg in i Virvasshytta
Plusgrader, sol och takdropp, lunchen och kaffe kunde avnjutas på farstubron
Hundarna var också rätt nöjda efter dagens 25 lätta kilometer
Då vi var framme så tidigt på dagen tog jag en tur upp på Virvassfjellet i det vackra vädret
Utsikt över Virvatnet mot svensk sida
Mot Krabbfjellet
Det var synd att verkligheten inte stämde med bilden, dvs att det ser helt slätt ut. I verkligheten var det en brant stigning upp, vilket inte kändes så lockande med tung pulka
Fredag 30 mars Virvasshytt – Smuolevagge (47 km)
Vilket knallväder och före vi haft idag! Vi startade från Virvasshytta vid 08.30 i morse, det var då minus sex grader, svag vind och lätt molnighet. Vi följde planen att gå upp motgamla hytta och sedan följa myrstråken upp på höjd. Uppe på höjd blev det betydligt kyligare då vinden friskade trots att det klarnat upp helt med sol. Vi fortsatte och rundade Virvassfjellet, föret var som sagt fantastiskt hård botten med ca 5-10 cmlätt nysnö. Vi njöt verkligen då vi inte varit bortskämda med sådan före under turen. Då vi nådde öppningen till Randalen blev det helt vindstilla, vi passade på att ta lunchpaus i solen. Hundarna fick sin vanliga blanding av konvalecensfoder, ljummet vatten och torrfisk och jag åt min vanliga ”blanding” av torkade grönsaker, tortellini, buljong ”spetsat” med cocosfett som legat i ”blöt” i mattermosen. Till det lite svartvinbärsdryck och en hemlagadenergibar. En flock renar iaktog oss medan vi lunchade men fortsatte sedan upp efter Randalen. Efter lunchen fortsatte vi mot Sølbekken och började sedan och vek sedan norrut i dalgången mot Nasaleden. Strax innan vi kom ned till Nasa leden så vi spår av järv. Vinden hade börjat bita i ordentligt så pauserna för dryck och snacks blev korta. Vi följde sedan Nasaleden österut, strax innan Smuolevagge vek vi av leden och följde jokken ned mot Smuolejavrie. Hundarna hade börjat bli ganska trötta och jag beslöt mig för att slå upp tältet trots att det blev på kalfjäll. Det var rätt bitigt i vinden så hundarna fick krypa in i vindsäcken medan jag reste och skottade fast tältet som en säkerhetsåtgärd om vinden skulle öka ytterligare. Temperaturen föll snabbt och hundarna fick krypa i sina ullpyjamaser och jag drog på mig tjockare ullställ och dunjacka. Vi var rätt slitna allihopa efter dagens långa etapp så det var skönt att få krypa ned i sovsäcken. Hundarna ligger ihopkrupna tillsammans under den gemensamma sovsäcken. Temperaturen fortsätter att falla så det blir nog en kall natt, vinden har dock lugnat ned sig betydligt.
Väl uppe på höjd följde vi i stort sett samma höjdkurva och vi hade en fin åkning då vi rundade Virvassfjellet
Knallföre, hård botten och 5-10 cm lätt nysnö
Flack och fin åkning, som det ska vara! Andfjellet framför oss
Det var bara att njuta!
Lunchpaus, viktigt för både mig och hundarna att fylla på med energi och vätska, framförallt då vi gick långa sträckor
Fortsatte med nya krafter i härligt väder efter lunchpausen
Då vi närmade oss Nasafjell blev vinden bitigagare och det blev korta snacks och vätskepauser. Snömängden ovanpå den hårda skaren blev också större men då det var lätt snö så var det inget större hinder
Lite väl öppet att slå upp tältet i min smak då jag gärna ser att jag kommer ned från högfjäll med tanke på vind och väder. Den här gången var det inte möjligt då vi börjat närma oss gränsen för vad hundarna orkade på en dagsetapp.
Snön var stenhård men jag skottade fast tältet så gott det gick. Övervägde att bygga en vindmur men vinden avtog under kvällen.
Temperaturen föll snabbt unde kvällen och mina trötta hundar fick efter dagens långa etapp äta en välförtjänt middag i pyjamas
Lördag 31 mars Smuolevaggie – Lomtjärnsstugan ( 35 km)
I natt hade vi den kallaste natten vi haft under turen, enligt skoteråkarna i Guijaurestugan hade det varit strax under minus 30 grader. Jag förstod att det varit kallt för när man måste dra in näsan i sovsäcken för att den blir kall brukar temperaturen ligga under minus 25 grader. Ett problem när det blir så kallt är kondensen i tältet, hur bra ventilation man än har så blir det alltid kondens som efter några nätter gör tältet tungt och sovsäcken fuktig. Ett sätt att bli av med kondensen är att köra köket på låg kapacitet i innertältet och torka väven med en wetexduk. Då jag har ett tvåmannatält och tre hundar är det inget alternativ dels för att det är för dåligt med plats och dels för risken att det tippar och hela tältet brinner upp. Sovsäcken kan man delvis ”rädda” genom att lägga vindsäcken över för att skydda mot kondens i fotändan som ”snöar” ned då någon av hundarna reser sig upp. Min sovsäck har jag inga problem att sova i även om temperaturen kryper under minus 30 grader, problemet är att krypa ur den….I morse var allting stelt och fruset, savetten hade frusit ihop till en hård klump, linserna måste tina i sovsäcken och hundarnas burkar med energifoder fick ligga en bra stund i kokande vatten för att tina.Termosvattnet som jag fyllt på igår kväll var bara ljummet, vattenflaskorna hade jag inte fyllt i och med att temperaturen föll så snabbt och jag förstod att de skulle varit oanvändbara dagen därpå. Hundarna fick äta sin frukost i absiden då det svepte en snål vind genom dalgången i kombination med den låga temperaturen. Själv drack jag 3 koppar choklad och åt några digestivekex i sovsäcken. In i det sista sparade jag att byta ut mina sköna bivackskor med dun till att ”vålda” på mig de stela pjäxorna och ta på mig skalbyxor och jacka som också var stela i kylan. Då det är kallt eller blåser packar jag alltid pulkan klart och tar upp i stort sett alla tältpinnar så att jag bara har att rulla ihop tältet innan jag tar ut hundarna. Det krävde fler vändor med ”vildmarksaerobics” för att hålla värmen innan alla prylar var nedpackade i pulkan. Den fortsatt låga temperaturen i kombination med vinden gjorde att hundarna fick ha på sig sina heldressar med ben för att de skulle ha ett skydd mot kylan. Vårt första mål var att köra ca 12 km ned till Guijaurestugan där jag hoppades att det skulle finnas ved så att vi kunde stanna och elda och äta en stund. Vädret skiftade till snöbyar och kraftigare vind. Riporna som flög upp bredvid oss såg ut som vita konsumkassar då de fladdrade förbi oss. Framme i Guijaurestugan fanns det som tur var grov ved att såga och klyva så vi kunde börja elda. Jag hann elda en liten stund innan de första skoteråkarna dök upp, Guijaurestugan visade sig vara en ”knutpunkt” för fler skoterleder. Det dröjde inte länge föränn skoteråkarna satt travade varvtals i den lilla stugan då vädret var fortsatt grinigt. Oset av stekt fläsk, pannakaka och hamburgare blandade sig med doften av bensinångor. Hundarna låg på tältgolvet framför kamminen fullständigt nöjda och reste sig inte då folk klev över och omkring dem. Efter någon timme klarnade vädret upp och vi fortsatte mot Lomtjärnsstugan. Då jag grävde upp tältpinnarna i morse lyckades jag knäcka min spade som jag haft i minst åtta år så att jag bara hade en halv spade. Därför tog jag in i Lomtjärnsstugan för natten. Lomtjärnsstugan och Guijaurestugan är två raststugor med två låsta sovrum som går att hyra i Vouggatjålme. I Lomtjärnsstugan var det två trevliga karlar från någon liten by utan för Byske som hade hyrt ett av rummen. De var ute på fisketur och hade kommit imorse. Själv pumpade jag upp mitt sju cm tjocka dunfyllda liggunderlag och sov i rastrummet då jag inte hade tillgång till nyckel. Jag passade också på att hänga upp tält och sovsäck så att de fick torka från kondens. Det blev en trevlig kväll tillsamman och pitepalten med smör och lingonsylt samt kokkaffe som jag blev bjuden på smakade rent fantastiskt. Utanför stugan spelade riporna för fullt och då vädret klarnat upp fick vi en fin vy mot höga norska fjälltoppar som inge av oss hade namn på då kartan tog slut vid gränsen.
Frukost i absiden då det blåste snålt i kombination med låg temperatur
Räddningen för frusna fötter….bivackskor med innersko i dun
Hundarna fick ha på sig sina heldressar då låg temperatur kombinerades med vind och snöfall
Hundarna njuter i värmen från kamminen i Guijaurestugan
Vädret har klarnat upp men det blåser fortsatt kallt
Vi tuffade på med nya krafter efter några timmar i värme och lite mer mat
Fjällsidorna stupade brant ned mot Guijaure
Vi övernattade i Lomtjärnsstugan då jag efter tältnatten i Smuolevaggie bara har en halv spade
I Lomtjärnsstugan finns tillgång till gas och ved att såga och klyva. Inga sängar i det öppna rummet men nyckel gick att få tag i via campingen i Vouggatjålme
Lomtjärnsstuga ligger precis invid norska gränsen. Nedanför stugan hade riporna kvällskonsert.
Söndag 1 april Lomtjärnsstugan – några km förbi Mavas (45 km)
Under den först timmen i morse var det gråmulet och snöblint men temperaturen hade stigit till minus 10 grader. Längs efter Graddisjåkkå var det rena ripinfernot och det blev dags att ta fram ”riphjälmen” då de flög kors och tvärs över huvudet på oss. Spelgalna som de var sprang de också backen bredvid, bakom och framför oss och då de lättade var det en oplanerad flygning så att man nästan fick känslan av att man måste ducka för att inte få dem i huvudet. Hundarna gjorde det bra som kunde behålla koncentrationen och lyda mig. Storm och Bris såg till att styra upp Mara som nog gränsade till att tappa konceptet. Det var fint före hela vägen ned mot Silvervägen och gränsen, hård snö under 1-2 dm lätt nysnö. Vädret hade klarnat upp till stråland sol och från toppen av Njallavardo hade vi en vacker vy in mot Jurunvagge. Strax innan Silvervägen korsade vi Junkerälven där det låg ”ovanivatten” på isen, skidor, pjäxor och pulka fick snabbt en ordentlig isbark. Jag fick stanna och skrapa bort isen innan vi kunde fortsätta. Nere vid parkeringen vid Silvervägen var det fullt race med fargalna svenskar och norrmän som med tjutande motorer for fram på skoter i vådliga hastigheter. De visade inte speciellt mycket hänsyn vid omkörningar utan höll samma fart då de passerade inom meteravstånd från mig och hundarna. Efter några kilometer stannade vi för lunchpaus, jag hade redan hunnit ångra mitt beslut att gå över på svensk sida istället för fortsätta över Graddis mot Balvatnet på norsk sida. Hundarna fick på sig sina vindtäcken då det svepte en bitande kall vind och solen inte värmde nämnvärt. Vi fortsatte mot Ikesjaur men höll inte hög fart då hundarna verkade lite trötta. Troligen hade de senaste långa dagsetapperna tagit på dem. På andra sidan Ikesjaur mötte vi ett hundspann med malamuter och en förare som var ungefär lika påpälsad som sina hundar. Vyerna runt oss var fantastiska med höga vita toppar mot den klarblå himlen. Efter Ikesjaur lugnade det ned sig med skotertrafiken. Det var kärvt i den kalla nysnön och skidor och pulka gled trögt, vi stannade i ”fågleholken” till vindskydd vid Ikesjaure och fyllde på med lite vätska och ny energi då vi alla började känna oss lite möra. I sluttningen ned mot Mavasjaur fick hundarna gå lösa bakom mig i de brantaste partierna för att jag skulle orka bromsa pulkan. Väl nere på Mavas blev det helt vindstilla och det kändes riktigt skönt. Tyvärr visade sig ”gästfriheten” i Mavas ännu en gång att den ligger på bottennivå (jag har varit förbi där en gång tidigare på sommaren), kanske kom jag med ”fel fordon” dvs skidor och pulka. Då jag frågade efter en bädd eller stuga för övernattning fick jag svaret att de endast hade en 4-bädds stuga med dieseluppvärmning ledig men där var inte värmen inkopplad….De ville ändå ha 650 kr/natt för en kall stuga och på frågan om att betala för tältplats och få möjlighet att ladda mobil och kamerabatterier samt torka pjäxorna var svaret att hålla på att ladda allas mobiler hade de minsann inte råd med då det kostade så mycket att hålla igång dieselgeneratorn….Jag fortsatte därför några kilometer till och slog upp tältet för kvällen. Pjäxorna var blöta efter ”fotbadet” i Graddisälven och skulle troligtvis vara lite stela att ta på sig nästa dag, men jag räknade med att nå Pieske nästa natt. Hundarna var duktig trötta efter den långa dagsetappen och fick en burk engerifoder och ljummet vatten från termos direkt vi stannade. Vädret var helt underbart på kvällen, sol som faktiskt värmde lite och ingen vind. Jag fick skotta ned snötältpinnarna försiktigt då jag som sagt bara hade en halv spade. Hundarna däckad in direkt efter rejäla middagsportioner med torrfoder, torkad lax och laxolja. Själv har jag också krupit in i sovsäcken och dricker en kopp te med tillhörande snickers efter middagen. Så snart jag smält snö och fyllt den sista termosen med vatten för morgondagen skal jag dra igen innertältet, temperaturen faller snabbt och det blir nog ännu en kall natt. Utanför tältet underhåller riporna mig med kvällskonsert.
Vädret klarnade upp efter den första morgontimmen, utsikt mot Dypenfjellet
På toppen av Njallavardo, utsikt mot Jurunvagge
Det hade kommit betydligt mer snö norr om Silvervägen. Hundarna kämpade på i skoterspåren som var lite ”moddiga”
Det var en riktigt kall och bitig vind, solen värmde inte nämnvärt så hundarna fick gå i sina vindtäcken. Vackra vyer efter Jurunvagge
Efter Ikesjaur lugnade det ned sig med skotertrafiken. Vy in mot fjälltoppar på norsk sida
Underbar kväll med sol som faktiskt värmde lite och och ingen vind
Måndag 2 april tältplats Mavas – Pieskehaurestugan (18 km)
I natt var det återigen en riktigt kall natt med temperatur under minus 25 grader. På morgonen var det fortsatt kallt, allt som inte legat i sovsäcken var som vanligt genomfruset. Då jag glömt att lägga hundarnas burkar med energifoder i botten av sovsäcken fick jag återigen tina dem i kokande vatten. Själv inntog jag en enklare form av frukost i sovsäcken i form av en kopp svartvinbärstoddy, tre koppar choklad och några digestivekex medan jag tinade linserna. Det var med knapp nöd jag lyckades kränga på mig mina pjäxor som stelnat ordentligt sedan isbadet igår. En sådan här gång önskade jag faktiskt att byta roll med mina hundar och istället för att hoppa och springa omkring för att få upp värmen få ligga kvar under sovsäcken till packningen var klar. Det var strålande vackert väder men temperaturen var låg och solen hade inte börjat värma, hundarna fick starta i sina heldressar. Det var fin terräng och relativt lätt åkning, i sluttningen ned mot Pieskehaure fick vi en fin vy mot Sulitjelmamassivet. Solen började värma och hundarna fick ta av sig sina dressar, mina fötter började också ge sig till känna efter ca en timmes åkning. Strax innan vi gick ut på isen på Pieskehaure fick vi passera genom en flock renar som parkerat på och bredvid leden och inte verkade ha för avsikt att flytta på sig. Vi anlände till Piskehaurestugan redan efter 1 1/2 timme då det varit lätt åkning. Hundarna fick varsin portion mat och var sedan mycket nöjda med att få sträcka ut sig i värmen. Jag passade på att hänga tält och sovsäck i torkrummet innan ev. nya gäster anlände. För mig blev det också lunch med lite extra guldkant då Pieskehaure var min andra depåstation. Det fortsatte att vara en dag med fantastiskt väder och mitt på dagen steg temperaturen till kring minus 8 grader. I natt verkar det i stort sett bli fullt i stugan då det anlänt fler skoterburna familjer och dessutom en svensk och en finsk skidåkargrupp, skidåkare hör annars till ovanligheterna i Pieskehaure dit de flesta åker skoter. Under kvällen har temperaturen återigen börjat sjunka och ligger nu på minus 20 grader. Solen är fortsatt uppe då kvällarna är ljusa och ger ett kallt sken över Sulitjelmamassivet.
En riktigt kall morgon, allt som inte legat i sovsäcken var stelfruset. Pjäxorna som fått ett bad i Graddisälven igår var som pansar
Jag bad ju om kyla då det regnade i början av turen men kanske inte riktigt så här kallt varenda tältnatt
Morgontrött Mara som inte vill krypa ur sin ullpyjamas.
För att hundarna och jag ska sova gott även i temperaturer på minus 25 grader och under så lägger jag först ett tältgolv av byggisolering som en första köldspärr under liggunderlagen. Hundarna sover i sina ullpyjamaser unde en gemensam dunsäck och jag själv sover på ett expeed downmat som är ett dunfyllt liggunderlag som pumpas upp till 7 cm tjocklek. Jag använder en dunsovsäck som håller för temperturer betydligt under minus 30 grader.
Solen hade ännu inte börjat värma och hundarna fick starta i sina heldressar
Vi närmade oss Pieskehaure och fick en fin vy över det mäktiga Sulitjelmamassivet
Solen började värma mina fötter vaknade kännbart till liv, hundarna fick ta av sig sina heldressar den sista biten över sjön till Pieskehaurestugan
Vi var framme tidigt på dagen och hundarna sträckte nöjda ut sig i värmen i Pieskehaurestugan
Temperaturen föll under kvällen och solens strålar kastade ett kallt sken över Sulitjelmamassivet
Tisdag 3 april vilodag i Pieskehaure
Har haft en planerad vilodag i Pieske idag. Underbart väder men kallt långt in på dagen, vid tio var det vortsatt minus 22 grader. Fram emot mitt på dagen hade det stigit till minus sju och jag gick en kort tur med hundarna som fick springa lösa. Lite spår efter ripor men troligen hade de gett sig iväg långt innan vi var i närheten. Här uppe vid Pieske finns det ingen dalripa utan bara fjällripor och det brukar vara först i mitten – slutet av april då de blivit riktigt speltokiga som det är någon ide att träna hundar. Hundarna var i alla fall nöjda med den lilla korta turen. Har haft en skön vilodag och bla druckit kaffe i solen på bron till bastun tillsammans med stugvärd Örjan. Jag passade också på att tvätta lite kläder och packa ihop den nya maten och bränslet inför morgondagen. Ikväll blev det bastu och hårtvätt, skönt då jag inte bastat sedan Tärnasjöstugan. Tyvärr har vädret skiftat och ikväll snöar det kraftig, hoppas att det gått förbi till imorgon.
Underbart väder på vilodagen i Pieske
Hundarna njuter av att få springa lösa i det härliga föret och vädret
Onsdag 4 april fastblåst i Pieskehaure
Från Pieskehaure ska man nog åka så fort vädret tillåter…..Idag har det blåst en en frisk nordvästlig vind, den vindriktning man inte vill ha om man ska gå genom genom passet mellan Haddit och Staddajåkk. Vinden kombinerades med mycket täta snöbyar vilket gav stundtals gav totalt white-out. Under natten hade det nog kommit någonstans mellan 30-40 cm snö. Jag beslöt redan runt nio tiden på morgonen då Örjan gav mig väderprognosen som lovade tilltagande nord-västlig vind i kombination med fortsatta snöbyar att stanna ytterligare ett dygn och invänta bättre väder. Mitt på dagen såg det ut som att snöbyarna skulle avta och solen skymtade fram. Jag och Örjan som hade med sig två alaskan husky beslöt att ta en tur till Moutkkehytta på norsk sida. När vi kommit över isen slog vädret om igen med tätt snöfall och vi blev helt utan sikt. Vi beslutade oss för att vända då det kändes meningslöst att gå vidare fram till hyttan då vi alla fall inte skulle se mer än hundarna framför oss. Väl tillbaka i Pieske slog vädret om igen och det blev fika på bron till bastun i sol. Under eftermiddagen växlade vädret snabbt mellan täta snöbyar och sol med en frisk nordvästlig vind. Jag och hundarna tog en sovpaus på eftermiddagen och vaknad av att det började komma gäster till stugan. Bland annat ett polsk-österikiskt par som arbetade på NTNU i Trondheim och som gått från Mouttkehytta med skidor, pulka och kite. Kryper nu till kojs efter bastubad och middag och hoppas på bättre väder imorgon.
Mitt på dagen avtog snöbyarna och vi tog sällskap med stugvärd Örjan och hans alaskan husky på en tur med mål Mouttkehytta på norsk sida
Det hade snöat rejält under natten och förmiddagen
och vädret växlade snabbt…
Torsdag 5 april Pieskehaure – Vaimok (20 km)
I morse var det fortsatt en frisk nordvästlig vind men vädret hade klarnat upp till lätt molnighet. På grund av den stora mängden nysnö som fallit under det senaste dygnet (35-45 cm) och den fortsatta friska nordvästliga vinden beslöt jag mig för att lägg om rutt och gå mot Tarradalen istället för rätt norrut mot Haddit och Staddajåkk. Om jag hade tur kanske det skulle komma någon skoter och pressa spår efter leden. Nu hade vi inte tur….utan fick spåra hela vägen upp till Vaimok själva. Den värsta biten var såklart där det var som brantast, snön hade drivit ihop till knädjup och pulkan kändes blytung (skulle ha suttit fint med en flygande kvast idag – skärtorsdag). Hundarna var återigen fantastiska då de tog i för allt de orkade då jag bad om hjälp att baxa upp pulkan. Då vi startade sken solen men då vi kom upp på höjd växlade vädret till gråmulet med snöbyar och vinden friskade i. Jag var glad att jag lagt om rutt då det hade blivit tufft att gå med vinden rätt emot oss i passet mellan Haddit och Staddajåkk. I det grå vädret var det dessutom helt konturlöst vilket förklarade frånvaron av skotertrafik. Från början hade jag tänkt gå in och äta i Vaimokstugan och sedan fortsätta mot Tarradalen och slå upp tältet vid sjöstranden (vi har nu bytt ut den trasiga spaden mot en hel som vi fick köpa av Örjan) där det förhoppningsvis skulle vara lugnare väder. Då vi kom ut på Vaimoksjön vek Bris bestämt av leden och gick upp mot stugan. Med röstsiffrorna tre mot en och inga skoterspår valde vi att stanna över natt i stugan. I stugan var flera skoterburna familjer som planerade att fira påsk i Vaimok. Runt nio tiden på kvällen kom det polsk-österikiska paret som hade haft en slitig tur upp, spåren efter mig och hundarna hade helt eller delvis hunnit driva igen så de hade till stor del fått spåra själva. Idag var det en av de slitigare dagarna och det blir skönt att krypa i säng.
Idag blev det inte många bilder….så här såg det ut när föret var ok då det var som värst och vi baxade pulkan frammåt tillsammans fanns inte motivationen att ta upp kameran
Fredag 6 april Vaimok – Tarrekaise (22 km)
Vädret hade klarnat upp under natten vinden var fortsatt frisk men vi skulle åtminstone få den i ryggen då vi gick mot Tarradalen. Vi tog de lugnt på morgonen och startade inte föränn mitt på dagen och slog då följe med stugvärd Janne som avslutade sin stugvärdsperiod i Vaimokstugan . För att Janne och hans golden retriver skulle hålla samma tempo som oss fick han låna Bris som extra draghjälp. Vi tuffade på i bra tempo, att det varit en slitig dag igår märktes inte på hundarna men troligen var det vilodagarna i Pieskehaure som fortsatt gav effekt. Vädret var ok, lätt molnighet med sol som av och till bröt igenom. Vinden var fortsatt frisk men då vi fick den i ryggen så var den inte så besvärande. Vi stannade i vindskyddet vid Kurajaure och fyllde på med vätska och energi. Som vanligt blåste det ”småspik” vid vindskyddet och tyvärr ändrade sig vindriktningen till sned sidvind och kändes betydligt mer än då vi hade den i ryggen. Den sista biten ned mot Tarrasjön var stenig och snön stenhård, jag valde att gå utan skidor och bromsa pulkan till fots för att inte krascha någonstans. Hundarna fick gå bakom mig då jag definitvt inte behövde någon draghjälp ned. Jag valde att stanna över natt i Tarrekaisestugan trots att jag från början hade planerat att gå en bit till, men jag kände mig seg. I stugan var det en grupp på fyra svenskar som gått några dagar genom Sarek och tre tyska karlar som kommit på skidor från Kvikkjokk. Den svenska gruppen berättade att även de fått stora mängde snö och att de fått kämpa på och turas om att spåra genom hela Sarvesvagge ned till Tarraluoppal. De hade gått in för att rasta i Tarralouppalstugan och där kokt sin dyraste liter vatten då Stugvärden tagit betalt 100 kr/pers i dagavgift vilket innebar 400 kr för en liter vatten……Stugorna ägs av Naturvårdsverket men drivs numera av samerna genom Padjelanta ekonomiska förening. Det blev en trevlig kväll men hund och friluftsprat då det visade sig att 3/4 av den svenska gruppen varit stugvärdar och varit ute på otaliga turer. Dessutom hade de tre hundar med vitt skilda raser med sig på turen, en retriver, en blandras och cairnterriern ”Barbro”. Jag känner mig lite seg ikväll men hoppas att det går över till imorgon.
Vädret hade klarnat upp under natten och dagen bjöd på sol men en frisk vind
Janne hade gjort sitt bästa för att fixa påskstämmning
Det var betydligt mindre med snö i Vaimok och föret var fint över sjön
Stugvärd Janne och hans golden retriver gjorde sällskap med oss och fick låna Bris för att de skulle hålla jämna steg med oss
Hundarna jobbade på i bra fart trots att gårdagen hade varit tuff.
Efter Kurajaur skiftade vädret till snöbyar och vinden vred till sned sidvind och kändes betydligt mer än då vi hade den i ryggen
Tarradalen med sina mäktiga fjäll, man kan inte låta bli att bli låta sig imponeras även om det här är en dalgång där jag varit många gånger sommar som vinter under den tid jag bodde och jobbade i Norrbotten
Tarrekaisestugan, en riktigt genuin STF stuga med våningssängar och inrökta väggar. Här stannar i stort sett bara skidåkare utom under vinterjakten på ripa då de flesta tar sig upp med hjälp av skoter
Lördag 7 april påskafton Tarrekaise – Tarralouppal (26 km)
Väderprognosen stämde idag, ”sol med snöbyar”. Föret var bra och terrängen upp till Såmmarlappa var lätt då det gick att följa älven i stort sett hela vägen. Det var gott om ripa efter älvbrinken och på ett ställe lyfte en flock på ca 40 st över huvudet på oss. Vi stannade i Såmmarlappa och lunchade. Solen värmde skönt så jag satt ute i lä av stugväggen, efter en stund kom stugvärdsparet som varit ute på en tur. Jag blev kvar och satt och pratade i ca 2 timmar innan vi gick vidare upp mot parkgränsen. Vi hade tur att det var skoterkört samma dag in i parken, samerna hade kört transporter till Stalo. Vi hade nu börjat komma in i ”snöbältet” igen och det hade annars blivit tuffa 13 km till Tarralouppal. Vädret fortsatte att växla mellan sol och snöbyar. Några kilometer in i parken fick vi en flock renar framför oss som också verkade tycka att det var bekvämt att springa i skoterspåret istället för att pulsa på sidan. Uppenbarligen var de inte rädda för varken mig eller hundarna men behagade tillslut att maka sig några meter bredvid spåret så vi kunde köra om dem. Vi stannade för övernattning i Tarralouppalstugorna. Stugan var kall men jag fick tillslut igång gasolelementet och däckade sedan av några timmar tillsammans med hundarna då jag kände mig riktigt seg. Vaknade sedan på kvällen och hade ordentligt ont i halsen. Har nu varit ut på en liten kvällsrunda med hundarna – fantastiskt ljus.
Från Tarrekaise är det lätt terräng upp till Såmmarlappa då det går att följa älven i stort sett hela vägen
Tarradalen kantas på båda sidor av mäktiga fjäll
Det var många år sedan jag var till Såmmarlappastugan som nu fått en ”ansiktslyftning” på både in- och utsida. Jag höll nästan inte på att känna igen den då panelen på utsidan skiftats från ”STF brunt” till falurött
Och påskpyntat var det även här
Jag stannade, lunchade och pratade med stugvärdsparet i några timmar. Varmt och skönt i solen då man satt i lä. Påsklunchen var…ja inte så olik de luncher jag ätit under alla dagar på turen(en sopp-gryta baserad på torkade grönsaker tortellini/matkorn och linser/pasta, buljong och en rejäl klick cocosfett, kex och choklad). Fick möjligheten till lyxen med hårdost på kexen.
Det hade gått skotrar samma dag mot Stalo, tur för oss då vi annars skulle fått en tuff tur upp till Tarralouppal
Då vi kommit upp för den korta men branta stigningen till parkgränsen blev det åter igen lättåkt då terrängen bara var lätt kuperad
Jag valde att stanna övernatt i Tarralouppalstugorna (som ägs av Naturvårdsverket men numera drivs av Padjelanta ek. förening) då mina ben kändes allt annat än pigga
Jag däckade av och sov några timmar tillsammans med hundarna
Kvällsrastning med hundarna – fantastiskt ljus
Söndag 8 april Tarralouppal – Stallåjågåsj (30 km)
Vaknade i morse till strålande väder med knallblå himel men en lite bitig vind. Planen var från början att gå rätt norrut från Tarrlouppal mot Alkavare och sedan fortsätta norrut genom Sarek för att komma fram vid Kisuris. Jag ändrade dock mina planer då jag vaknade med rejält ont i halsen och lätt feber. Kombinationen med att inte vara helt frisk och att spåra ensam i flera dagar var inte lockande. Istället valde jag att fortsätta efter skoterspår mot Stalo över Touttar men vika av mot Arasloukta vid Stallojågåsj. Det var ett segt motlut upp mot Touttar men hundarna var som vanligt fantastiska då de både drog större delen av pulkan samt ”bogserade” mig då jag kände mig lite ur slag. Väl uppe på höjd blev det fin åkning över högfjällsplatån mot Touttarstugorna. Skoterspåren hade till stor del drivit igen men vi följde spåren från tre karlar som vi mött och som kom åkande åt andra hållet. Vi stannade och lunchade och vilade en timme i raststugan då det trots strålande sol var ganska bitigt ute. Kanske jag tyckte att det var kallare än det i själva verket var då jag inte var riktigt frisk, vid stugan droppade trots allt från taket. Efter lunch går vi vidare mot Stalo men ganska dirket tar det tvärstopp under skidorna. Jag skarpar bort is och sedan går det bra till ca 2 km innan Stallojågåsj, det börjar då frysa under skidorna helt hysteriskt. Jag kan åka ca 100 m i taget innan jag måste stanna och skrapa is. Först tror jag att det beror på att jag haft en mjukare valla under skidorna som låg kvar, provar med ”bensintvätt” då jag inte har någon valla-väck men utan resultat. Vid Stallojågåsj ger jag upp och stannar för dagen, några kilometer kortare än vad jag planerat men det är helt omöjligt att åka vidare. De sista två kilometrarna tog lång tid så klockan hade ändå hunnit bli halv fyra. Jag slog upp tältet och då det var en lugn kväll med helt klar och molnfri himmel chansade jag på att jag inte behövde skotta fast tältet eller göra en vindmur. Då jag skulle flytta på pulkan för att packa ur den märker jag att den nästan inte går att rubba. När jag vänder på den ser jag att hela undersidan är täckt av ett tjockt lager is, den satt så hårt fast att jag fick hacka bort den med isskrapan. Jag fixar mat till hundarna och mig och smälter sedan snö och häller på termos för morgondagen. Då jag ska stänga absiden efter att hundarna har kvällskissat går dragkedjan väldigt trögt och plötsligt sprack hela kedjan upp och hoppade helt ur….Som tur var så är det en dubbeldragkedja så det går att stänga från två håll. Jag fick igen absiden och efter en del ”meckande” fick jag även den nedre dragkedjan att hoppa i. Temperaturen faller snabbt och det har redan börjat bildas is koppen som står i absiden. Hundarna känns varma i sina ullpyjamas under sin gemensamm sovsäck och jag har lagt mig tätt intill dem då jag tyvärr har rejält ont i halsen.
En lång brant stigning upp från Tarralouppal där hundarna gjorde ett fantastiskt jobb då jag själv inte var i form
Väl upp på högfjällsplatån följde vi skidspåren efter skidåkare som åkt från Touttarstugorna på morgonen
Touttar, en fascinerande högfjällsplatå (åtminstone i fint väder….) som liknar ett kargt månlandskap
Lunchrast och vila i Touttarstugorna. Spåren av en räv visade att även den brukade ha matrast här, troligen rester av överbliven mat som stuggäster slängt utanför
Efter lunchrasten fortsatte vi västerut mot Stalo
Tältet uppsatt vid Stalojågåsj, längre än så kom vi inte då det blev för tungt att gå med isbildning under både skidor och pulka. En vacker kväll men med snabbt sjunkande temperatur
Efter förstäkt middag vilar hundarna tillsammans under sovsäcken i pyjamas
Då jag är ute på vintern har jag alltid två Ikeapåsar med mig i pulkan. Det underlättar då man ska packa ur pulkan och in i tältet och tvärtom, desstutom fungerar det fint att förvara prylarna i under natten.
Måndag 9 april Stallåjågåsj – Låddejåkk 25 km
Det har varit ännu en riktigt kall natt med temperatur runt – 30 grader. Jag har vaknat några gånger under natten och stoppat om hundarna och då knappt kunnat svälja, på morgonen var halsen lika dålig. Jag hade det varmt och skönt i sovsäcken och hundarna snusade nöjda under sin sovsäck, tanken var att ligga kvar till solen börjat värma upp tältet men runt 06.30 tiden friskade vinden i och tältduken började fladdra. Då jag inte grävt fast tältet ordentlig kändes det inte som någon bra idè att ligga kvar och se om vinden skulle öka så jag kröp ur sovsäcken trots att det fortsatt var rätt så kallt. Hundarna rastade sig snabb utanför tältet då vinden var riktig vass i den låga temperaturen. Det blev frukost i absiden för hundarna, energiburk, torkad lax och ljummet termosvatten. Själv drack jag tre koppar solbærstoddy och två alvedon innan jag smälte snö till termosvatten och åt en Blå Band risgröt i sovsäcken. Jag packade allt inne i tältet medan linserna tinade innanför kläderna, då allt låg i de vattentäta påsarna skiftade jag från mina varma dunskor till de stela frusna pjäxorna. Innan allt låg i pulkan hade jag kört några omgångar med ”vildmarksaerobics” för att hålla värmen i den vassa vinden. Hundarna såg ut som tre små röda tätt samman packade ”bollar” där de kröp i hop i sina vindtäcken i väntan på att jag skulle spänna fast tältet på pulkan. Vi kom iväg och hundarna fann snabbt ett gamalt översnöat skoterspår som gick i rätt riktning mot Arasloukta. Vädret var strålande men vinden blev riktig ”bitig” i den låga temperaturen. Vid Arasloukta blev det helt vindstilla och jag stannade för att ta av mig en ulltröja och dricka lite choklad. Jag kände mig inte så kry och benen var riktig sega. Då det blev vindstilla kändes det inte så kallt men jag hade frost i håret och hundarna vita ”mustasher”. Fötterna hade äntligen börjat tina och de stelfrusna pjäxorna hade blivit mjukare. Vi fortsatte upp mot Pårka, hundarna jobbade fantastisk då de fick dra mycket av pulkan själva. Strax innan bron mötte jag ett fransk par som startat i Kilpisjärvi och hade Tärnaby som mål. De hade i stort sett följt norsk sida och mestadels bott i hytter. Det var en långt och kämpigt motlut upp till Pårka, då vi kommit upp friskade vinden i ordentligt och jag var glad att jag inte tagit av hundarna vindtäckena. Skoterspåret vi följt från Arasloukta vek av mot Vastenjaure men hundarna fann snart det mer eller mindre översnöade skidspåret efter fransoserna vilket underlättade då snön var djup. Utförslöpan ned mot Låddejåkk gick först rätt bra men mot slutet blev det en rätt vådlig nedfärd då vi i alla fall ”missade” de värsta canyonformationerna med ”fritt fall”. Då vi närmade oss stugorna blev snötäcket helt ”krackelerat” av ripspår som gick i alla riktningar. Strax innan vi kom fram lättar det flockvis med ripor från sluttningarna med mellan 40-50 ripor i varje flock. Det kändes som att hela luften blev full av vita vingar då de seglade över oss, strax bakom dem kom det ett falkpar flygande i jakt på sin lunch. Hundarna såg rätt konfunderade ut då varken jag eller de någonsin sett så mycket ripa på en och samma plats. Jag sökte rätt på den öppna stugan för att lunch men bestämmde mig ganska omgående för att stanna då kroppen definitivt hade börjat säga ifrån. Vinden friskade i ytterligare och det kändes som ett helt rätt beslut, hundarna hade dessutom haft en tuff dag då jag inte orkat hjälpa till med pulkan som jag brukade. Då jag inte var i form kändes det extra skönt att sova innomhus och inte behöva fundera om tältet stod ordentlig fastskottat för att klara ev. ytterligare tilltagande vind.
Vid Arasloukta blev det helt vindstilla och jag stannade för att ta av mig en ulltröja och dricka en kopp choklad
Det var en lång stigning upp till Pårka, hundarna gjorde ett fantastiskt jobb då de hjälpte mig att baxa den tunga pulkan uppför. Då det inte var så mycket vind blev både hundarna och jag varma.
Uppe vid Pårka friskade vinden i och jag var glad att jag inte tagit av hundarna vindtäckena. De fann snart skidspåret efter fransoserna som delvis drivit över i den friska vinden
Uppe på platån Pårka hade vi en härlig vy mot Gisuris
Från Pårka (platån i horisonten) var det en rejäl utförslöpa som blev rätt vådlig på slutet. Vi ”missade” i alla fall de värsta canyonformationerna med fritt fall
Vi kom helskinnade ned till Låddejåkk, dock med lite möra ben
Låddejåkk betyder ”fågelbäcken” och då vi kom fram förstod jag varför. Från sluttningarna runt stugan lyfte flockar med 40-50 ripor så himlen till slut var vit av flygande fåglar
Låddejåkk betydde nog också ”matplats” för rovfågel, efter de stora flockarna med ripor jagade falkpar
Trots att jag kände mig krasslig ville jag passa på att få lite bilder i det vackra vädret. Utsikt mot Vastenjaure
Gisuris och Låvdak, nästa gång kommer jag den vägen genom Sarek
Både hundarna och jag däckade av i Låddejåkk
Tisdag 10 april Låddejåkk – Kutjaure (19 km)
Vaknade efter ca 12 timmar sömn och kände mig fortsatt inte helt kry även om jag var piggare än under gårdagen. Det var skönt att ha tillbringat natten innomhus då det knakat i väggarna av vinden under natten. Jag låg kvar fram emot mitt på dagen då vinden hade börjat avta. Jag åt en sen frukost/lunch innan jag packade och gav mig av. Tyvärr hade vädret skiftat och det var totalt snöblint, jag såg varken upp eller ned och kände mig återigen som den ”flygande holländaren” där jag studsade fram med pulkan bakom mig. På väg ned till Låddejåkk hade jag under gårdagen sett ett skoterspår som korsade Vastenjaure, tyvärr hade det blåst igen under natten och jag tordes inte chansa på var det
var ok att korsa isen. Istället fortsatte vi efter strandlinjen norrut mot broarna vid Salohaure, dessvärre var de byggda med flera trappsteg upp och jag hade inte en chans att baxa upp pulkan. Vi fortsatte norrut med hjälp av kompassen då det hade börjat snöa och det var totalt ”white-out”, det fanns inga konturer och överhuvudtaget inget att orientera sig efter. Strax innan rengärdet chansade jag och korsar Voujatätno i deltat (jag är inte rädd för vatten men gillar inte att bli blöt om jag inte har tänkt att bada). Jag lade in en way-point på Kutjaure stugan och de sista2,5 kmgick jag på GPS fram till stugan. Det var skönt att ta ytterligare en natt innomhus och torka upp tält och sovsäck då jag fortsatt inte var riktig kry. Stugvärden bjöd på nybakad sockerkaka vilket smakade himelskt gott!!
Efter 12 timmar sömn kände jag mig betydligt bättre
På kvällen klarnade det upp och vi fick en vy över omgivningen som vi inte sett något av på vägen till Kutjaure
Akka döljer sig envist bakom molnen
Bris vid Kutjaurestugan
I slutet av tredje delsträckan var det dags att börja laga utrustning, silvertejp är ett måste i packningen. ”Gud skapade världen men silvertejpen håller ihop den”
Onsdag 11 april Kutjaure – Ritsem (29 km)
Vi startade i morse från Kutjaure i strålande sol och plusgrader, det var otroligt varmt och hundarna måste stoppa med jämna mellanrum och svalka sig i snön. Över sjön sög det rejält under skidorna som vid det här laget hade tappat de mesta av glidvaxet. Vädret skiftade sedan snabbt och den vackra vy vi haft över Akkamassivet då vi startade försvann i gråväder. På andra sidan sjön Kutjaure valde jag att följa skoterspåren över myrstråken och sedan efter jokken Vuojatätno ned mot Akkastugorna. Leden går högre upp i björkskogen och är betydligt mer kuperad. Vuojatätno följer foten av Akkamassivet men under hela färden till Akkastugan såg vi inte mer – än ja just foten pga låga moln. Vi stannade ca 1 ½ timme vid Akkastugan, lunchade och vilade. Stugvärden Björn hade skaffat sig en stor ”kompis” sedan jag träffade honom sist – en malamukille på 9 månader. Storm med sina 34 kilo såg liten och tanig ut i jämförelse så vad matchvikten var på ”lillen” vågar jag inte ens gissa. Färden över Akkajaur blev kämpig, det var totalt vindstilla, plusgrader och blöt snö som var som seg sirap att åka över. Inte blev det bättre av att man under de 12 km över isen ser andra sidan samt på slutet är tvungen att göra en böj runt ett område med svag is. Hundarna var rejält varma och trötta då vi nådde fram till Ritsem. Jag tog in på vandrarhemmet som är inrymt i de gamla vattenfallsbarackerna, standarden på boendet är därefter och det enda som förhöjer intrycket är ett bra torkrum och dusch. Butiken som finns i Ritsem är inte heller något att räkna med för proviantering då utbudet är mer än begränsat och håller sig till fryst bröd, hamburgare, Bullens pilsnerkorv och några frysta maträtter som pytt och pizza. Jag lämnade hundarna som genast däckade på rummet innan jag gick ned till vattnet för att baxa pulkan uppför den tvärbranta backen till vandrarhemmet. Sedan blev det en lååååång dusch med varmvattnet på max. Då detta var mitt sista depåstopp passade jag även på att tvätta kläder med tvättmedel som jag lagt med i depålådan. På kvällen blev kvällsfikat som vanlig pannkaka med grädde och sylt. Sedan blev jag inbjuden på kaffe och konjak av ett trevligt gäng skoteråkare bestående av tre genertioner från två familjer. Det är ganska intressant att varje gång jag stannar vid någon plats där det i stort sett bara är skoteråkare får alla lite kollektivt dåligt samvete över att de sitter på en skoter istället för att gå på skidor.
Alternativ till gröt och müssli till frukost började kännas allt mer lockande. För att få lite ”variation” kokade jag ibland de torkade äpplena som jag hade på både gröt och müssli så att de blev mjuka
I morse vaknade vi till en dag med sol och plusgrader
Gisuris från Kutjaure
En av vägarna in i Sarek, dalgången norr om Gisuris
Hundarna tuffade iväg i god fart trots plusgrader. Efter en stund ökade molnigheten vilket nästan var bra då det blev varmt för hundarna
Snön som föll under gårdagen hade blivit blöt och mjuk i solen, pulkan och skidorna där större delen av glidvaxet slitits bort vid det här laget gick trögt.
Lunchvila i Akkastugan där det också var påskpyntat. Akkamassivet har dock ”hatten på” och mer än så här fick vi inte se då vi följde Vuojatätno ned till Akkajaur
Det var 12 tunga km över Akkajaur i plusgrader och blöt sugande snö. 
STF vandrarhem i Ritsem erbjuder ingen högre standard men där finns varmvatten och dusch samt ett en bra depåplats då bussgods har avlämningplats där. Hundarna som var lite slitna efter dagens etapp i plusgrader och tungt före sträckte nöjda ut sig på rummet. Kvällen bjöd på lite extra gott för från depålådorna för både mig och hundarna
Delsträcka 4 Ritsem – Abisko via Gautelis (13,3 mil)
Torsdag 12 april Ritsem – Sitasjaur (22 km)
I morse fick vi ”dispens” att vara kvar på rummet till kl. 12.00 så vi sov lite längre och inntog sedan en lyxfrukost bestående av bröd med pålegg, körsbärstomater (som jag fått av skoteråkare)och te. Jag beslutade mig för att sända tillbaka en låda med energifoder och hundfoder samt ”påsmat” som jag enligt beräkningar inte skulle ha behov av den sista delsträckan. Pga väder och i och med att jag blev sjuk hade jag sovit fler nätter i stuga än beräknat och därför sände jag tillbaka en del bränsle som jag också ”fått över”. Ritsem är en en avlämningsplats för busgods så det går enkelt att både skicka bagage hit och sända tillbaka. Jag lyckades till slut bli klar med både packning av pulka, sända bagage och städa rummet till utsatt tid, hundarna låg under tiden helt nöjda med den extra ½ vilodagen. Vädret var tyvärr inte det bästa, i morse snöade det blötsnö och som mitt på dagen hade gått över till gråväder och snålblåst. Jag baxade med hjälp av hundarna upp pulkan på leden som passerade bakom ”baracken” och som följer vägen mot dammen. Sikten var mycket begränsade men det spelade inte så stor roll då sträckan mellan Ritsem och Sitas följer vägen och kraftledningen och inte ens i vackert väder är speciellt inspirerande. Lite högre upp passerade vi några personer med fågelhundar ute på träning. Någon km innan stugorna tar de flesta skoteråkare av leden och följer det som finns kvar av den dämda Sitasälven till strax innan stugorna. Vi följde också de spåren då det blir mindre kuperat än att följa vägen den sista biten. Uppe på leden såg vi flera skidåkare med pulka som gick i motsatt riktning. Då vi hade ca 2 km kvar till stugorna stoppade hundarna stup i kvarten då de fick korn på ripor. I det grådassiga vädret var det svårt att se om de lättade på håll men hundarna hade i alla fall svårt att koncentrera sig på att dra. Vi blev omkörda av Jokkmokkguiderna, Matti och tre gäster med varsitt spann, någon högre fart blev det inte på hundarna efter omkörningen vilket gjorde klart för mig att de definitivt inte ”muterat om ” till draghundar. Väl framme vid stugan tog det i och blåste allt mer så det blev ännu en stugnatt. Efter att ha packat in somnade jag någon timme med hundarna, kände mig återigen helt tät i bihålorna och hade troligen lite feber. Under kvällen har det klarnat upp och solen har kikat fram. Vi hade fått sällskap i stugan av ytterligare två gäster, två sjuksköterskor från Gällivare på väg mot Hukejaur och sedan Teusadalen. Det har varit en trevlig kväll med Matti och hans gäster – mycket hund och fjällprat. Huskypojkarna med ”hår på bröstet” jublade uppskattande då mina tjejer i ”trikåer” kom ut för kvällsrastning. Storm fick inte lika stora ovationer utan lite mer lågmält gillande av huskytjejerna som verkade uppskatta en ”avklädd” atlet. Med en extra kopp te och kladdkaka (från Matti och hans gäster) samt två alvedon hoppas jag nu att nattens sömn ska göra att jag känner mig bättre i morgon.
”Lyxfrukost” innan vi startade från Ritsem – ingen gröt och ingen müssli!
STF vandrarhem i Ritsem – gamla vattenfallsbaracker. Vädret var inget vidare gråväder och blötsnö
Under dagen växlade det mellan gråväder och byar av blötsnö. Sträckan mellan Ritsem och Sitas som går efter en väg och kraftledning upp till dammen är i och för sig inte inspirerande ens i vackert väder.
På kvällen klarnade vädret upp. Sitasstugan ligger öppet vid dammen i ett stenigt och ganska enformigt landskap
I Sitasstugan hade vi sällskap av Matti från Jokkmokkguiderna med tre gäster. Det blev en trevlig kväll som dominerades av hund och frilluftsprat samt kladdkaka
I Sitas delade vi förutom med Matti och hans gäster samt två sjuksköterskor från Gällivare utrymme med ”prinsessan” Flippa. Flippa (Mattis bordercollie) blev lite förnärmad över att få in tre hundar i ”sin” stuga.
Fredag 13 april Sitasjaur – Hukejaur (19 km)
Under natten har det tjutit ordentligt runt knutarna på stugan och beslutet om inomhusnatt kändes helt rätt. I morse då jag släppte ut hundarna på morgonrastningen var det bara tack vare slädarna som man visste var huskyhundarna låg och sov i sina gropar under snön. Rutinerat nog tittade de inte upp ur snön som låg som ett isolerande täcke över dem då det fortsatt var hård vind och snöfall. Jag gav hundarna mat och tog själv en kopp te och två skivor bröd med ost som jag hade kvar sedan Ritsem och gick och lade mig igen för att invänta väderutvecklingen. Vid åttatiden vaknade jag till igjen av att de andra klivit upp och börjat ”stöka runt” i köket, vinden hade avtagit och snöfallet slutat. Jag kände mig lite bättre än under gårdagen och beslutade mig för att i alla fall gå till Hukejaur. Matti och gäster var startklara innan mig och gav sig av med mål Saltoloukta och avslutande kväll med bastu och middag. De skulle köra hundarna ned till Ritsem och sedan transportera sig med bil från Ritsem till Salto. En av Mattis hundar hade börjat hosta vilket kändes lite oroande för min del. Då de gav sig av var de knäpp tyst och lugna hundar, Matti är en av de få jag känner till som kan starta 4 hundspann utan en massa oväsen. Vädret växlade snabbt, då jag hade packat klart pulkan och städat var det återigen frisk vind och snöfall. Hundarna fick starta i sina vindtäcken och jag själv var tvungen att dra upp huvan för att skydda ansiktet. Klättermusen har fantastisk bra huvor på sina jackor, det blir som en rejäl ”strut” som skyddar ansiktet från sidvind. När vi kommit uppför första branten lugnade sig vädret. Uppe på krönet mötte vi ett norsk par ute på ”norge på langs”, de hade gått från Nordkap och var på väg mot Sulitjelma. Sedan skulle de fortsätta med kajak efter Helgelandskusten. Vi utbyter lite information om före m.m, jag tipsde dem om att det delvis går skoterspår genom Padjelanta samt att det bitvis var stora snömängder i Sarek (de hade tänkt kryssa Sarek på väg mot Sulis). Vädret klarnade upp alltmer och stundtals var det sol och god sikt. Vi kom upp på högfjällsplatån nedanför Skielda med endast några stenblock och några renvaktarstugor som bröt det vita. Någon kilometer från Hukejaur stannade jag för att ta av hundarna vindtäcken och själv ta av en ulltröja då vinden hade avtagit helt och det var plusgrader. Sista biten hade vi flera renflockar på och bredvid leden, de masade sig sakta åt sidan så att vi kunde passera. Då vi anlände stugan stod det några skotrar utanför och på ”hundsidan” var det redan några gäster. Jag beslutade mig ändock för att ta ytterligare en natt inne då jag inte var helt kry. Under eftermiddagen kom det fler gäster och det blev rätt fullt i stugan. Ytterligare en hund installerade sig på hundsidan, en finsk spets som fick hållas i ”shack” för att inte ”äta upp” Storm. Jag blev bjuden på en Irish-coffè àla Gällivare och hundarna på falukorv. Det blev en trevlig kväll med jakt och fjällprat, själv behövde jag sova och kröp i säng rätt tidig. Runt 00.30 tiden fick jag hjälp av sambon till en av Gällivareborna att mota dem i säng då det blev omöjligt att sova då alkolholinntag kombinerade med allt högre ljudvolym.
Efter en natt med hård vind som tjutit runt stugknuten och en morgon med mycket tätt snöfall lugnade sig vädret något så att vi kunde gå. Vinden var fortsatt frisk och kombinerades med tätt snöfall. Hundarna fick ha sina vindtäcken och jag drog upp huvan på skaljackan.
Trots vädret var vi inte ensamma ute, några kilometer från Sitasjaur mötte vi ett norskt par som gick ”Norge på langs”. De hade haft en något ”stökig” natt i tält då de av och till fått gått upp och skottat och kollat tältlinor i den hårda vinden.
När vi kom upp på platån nedanför Skielda lättade vädret och vi började se lite av omgivningarna – ett kargt högfjäll utan växtlighet. Vitt, vitt utan några referenspunkter då molnen fortsatt låg så lågt att de dolde topparna runt oss.
Äntligen sol! Då vi kom fram till Guojujavri växlade vädret till blå himmel, sol men fortsatt en del vind.
Efter några timmar var vi framme vid Hukejaurestugan
Stugan ligger på 870 m höjd och runt om är det stenig och karg terräng utan växtlighet
Det är inte långt till norska gränsen
Lördag 14 april Hukejaur – Gautelishytta (15 km)
I morse var det inte jublande huskies som underhöll mina hundar under morgonrastningen utan en mindre flock renar de var betydligt mer lågmälda men desto mer nyfikna. Frukosten förstärktes i morse med bröd, skinka och ost för mig och falukorv för hundarna som skoteråkarna delat med sig av. Med mätta magar startade vi i omväxlande väder sol och snöbyar mot Norsk sida. De första 5 km följde vi ett skoterspår som gick till Ivarsten, där var det stopp då skoteråkning är betydligt mer begränsad i vårt grannland. De resterande 8 km fram till Gautelishytta fick vi spåra själva, hundarna gjorde ett fantastisk jobb då de fick pulsa fram i snö upp till magen. Mestadels följde vi kanten på magasinet, jag ville inte gå för långt ut då jag var osäker på isen. Då vattennivån hade höjts och sänkts såg det av och till ut som ett månlandskap, då gällde det att vara försiktig eftersom det fanns förädiska sprickor där hundarna kunde trampa igenom. Jag hade lagt en GPS punkt på hyttan om vädret skulle skifta om, det fattades 40 m då GPS:en signalerade framme vilket får räknas som godkänt då kartan är på hundra tusendel. Väl framme låste jag upp och stuvade in prylarna, hundarna fick energifoder och vatten och lade sig tillrätta för en välförtjänt vila. Jag inntog lunchen i solen vid stugväggen, i lä var det riktig varmt och det droppade från taket. Efter en stunds vila med bokläsning tog jag en tur upp på höjd bakom hyttan och fick en fantastisk vy in mot höga och branta fjälltoppar i väster men även en panorma vy mot Svensk sida. Då hundarna hade fått sova några timmar fick de följa med på en kortare tur lösa så att de fick sträcka på musklerna. Gautelishytta är som många norska hytter väldigt ombonad och mysig i jämförelse med de mer spartanska turistföreningsstugorna på svensk sida. I Sverige utförs skötsel och underhåll av stugorna av anställd personal medan på norsk sida har man ett system med att varje lokal del av DNT tar hand om ”sina” hytter som baseras på medlemmarna ideella arbete. Jag kunde inte finna något gamalt hål för vattenhämtning i isen så jag smälte snö för både matlagning och tvätt av mig själv. Efter en kopp kaffe blir det nu en tidig kväll då natten innan inte bjöd på så mycket sömn.
Bris på morgonrastning iaktar renarna som prommenerar runt stugan eller kanske spanar hon på dagens etapp västerut?
”Ivarsten” är ett 5 m högt klippblock som målats och står som gränsröse mellan Sverige och Norge mellan Vanasjavri och Vannaksvatnet.
Då skoterkörning är ytterst begränsad på norsk sida fick vi spåra de 8 km från Ivarsten till Gautelishytta. Vi hade återigen kommit in i ”snöbältet” och hundarn gjorde ett fantastiskt jobb då de sjönk ned 2-4 dm i lössnön.
Gautelisvatnet är dämd och vi följde mestadels strandlinjen då jag var osäker på isen. Höjningen och sänkningen av vattennivån hade bitvis skapat ”månlandskap” och vi fick se upp för sprickbildning där det fanns risk att hundarna skulle kunna ramla ned i. Sådana här små ”toppar” som på bilden ska man ta långa omvägar runt då det under snön döljer sig stora sprickor i isen runt om.
Vi anlände Gautelishytta efter 8 kämpiga km men i strålande väder
Mitt underbara team som kämpar tillsammans med oavsett väder, vind och före
Hundarna vilade efter att fått sin lunch och jag intog min lunch i solen mot stugväggen och njöt av den värmande solen, det var till och med så varmt att det var takdropp
Gautelishytta ligger alldeles nere vid vattnet med mäktiga fjäll runt om. Det är riktigt högfjäll utan växtlighet så på vinter blir det vitt, vitt, vitt och i dåligt väder finna inga refernspunkter
Norsk standard på hytterna är lite mer ombonad och komfortabel än de svenska turistföreningsstugorna
En bra torkställning fanns det också vid kamminen
Efter lunch och en stunds vila tog jag en tur upp på fjällsluttningen bakom hyttan. Jag fick en fin vy in mot Kobbvatnet och Nuorjjovarri
mot svensk sida mot Vanas och Louktitjåkka
En fantastisk dag – så här ska livet vara!
Efter vilan njöt hundarna av att få sträcka på sig utan sele.
Vi hade kommit in i ”snöbältet” igen, planen var att fortsätta norrut på norsk sida men då det var så pass mycket snö var vägvalet inte självklart längre.
Söndag 15 april Gautelishytta – Alisvaggi (35 km)
Då jag var ute i går kväll med hundarna lösa gick jag några km norrut och konstaterade då att snödjupet skulle bli för mycket för att jag skulle välja att fortsätta på norsk sida som jag först planerat. Det känns inte riktig schyst mot hundarna att de sista dagarna på en så lång tur tvinga dem att jobba med snö upp till magen och dessutom klättra upp och ned många höjdmeter. Istället valde jag att gå tillbaka i de spår som vi trampat under gårdagen. Det var strålande väder med sol från en klarblå himel, efter några kilometer möter vi ett norsk par med en hund som glatt följer våra upptramade spår. Jag körde med två hundar på drag och en lös bakom då spåret efter mina skidor och pulkan var för smalt för tre hundar. Spåret hade bara delvis frusit under natten vilket gjorde att hundarna trampade igenom titt som tätt. Bris fick mestadels gå bakom då jag var rädd att hon skulle snubbla och stuka upp handloven hon gjorde illa i höstas, hittils hade det gått bra och jag ville inte chansa. Strax innan Ivarsten tog vi norrut över Vanas och fann rätt snart ett skoterspår som följde dalgången mot Låktasjöarna. Efter ytterligare några kilometer stannade jag och lunchade, hundarna fick energifoder och vatten då det märktes att det varit en relativt tuff tur under förmiddagen. Vi började närma oss Kebnemassivet och vyn framför oss var fantastisk med höga fjälltoppar mot klarblå himel och sol. Strax innan Louktalouppal körde vi om två norska kvinnor med en husky som gick ”norge på langs”. De hade startat i Lindesnes och tänkte gå minst till Abiskojaur i dag. Jag valde att stanna i Alisvaggi och slå upp tältet då hundarna hade kämpat på bra i dag. Det var första kvällen som jag inte omedelbart måste krypa ned i sovsäcken för att hålla värmen sedan Västerbotten. Hela kvällen fortsatte det fantastiska vädret och både hundarna och jag har kunnat ligga och njuta i ett varmt tält.
De stora snömängderna gjorde att jag valde att gå tillbaka i våra gamla spår till svensk sida istället för som jag först planerat att gå norrut på norsk sida
Spåret hade inte frusit till ordentligt under natten och var dessutom för smalt för mer än två hundar, så en hund i taget fick gå lös bakom och två på drag framför
Hundarna spanar på renar som föjer på sidan av oss
När vi tagit upp över Vanas var det inte svårt att se då vi kommit in på svensk sida då det var enkelt att finna skoterspår
Efter en tuff förmiddag, lunchpaus strax innan Tjårvejaur
Fantastisk väder och fint före, hundarna tuffade på bra genom dalgången mot Låktasjöarna
Tältplats Alisvaggi
En vacker och varm kväll
Trötta hundar till vila efter en lång dag
Måndag 16 april Allisvaggi – Alesjaurstugan (7 km)
I morse vaknade jag runt 04.30 av att en spelgalen riptupp vankade runt tältet och ”knorrade”. Hundarna sov djupt och verkade inte reagera på den envetna tuppen, ljudet var förmodligen inte bekant för dem. Det hade varit en ovanligt varm natt, linserna var bara ”lättjälade” och hundarnas burkar med energifoder hade inte frusit. Jag låg kvar i sovsäcken till solen hade klättrat upp ovanför fjälltopparna och värmt upp tältet. Föret var fint och hundarna tuffade på bra i den flacka dalgången mot Alesjaur. Nu märktes det verkligen att vi kommit in på en av fjällens ”autostrador” Kungsleden mellan Abisko och Nikkaloukta. Vi mötte ”pärlband” med skidåkare som var på väg i motsatt riktning, i en utförsbacke fördelade sig en grupp på 12 personer på var sin sida av leden och alla fotade oss där vi susade fram mittemellan dem. Hundarna är verkligen härliga, de kryssade sig fram mellan skidåkare, hundar och pulkor efter leden utan att ens vrida på huvudet trots att vi tidigare mestadels kört genom relativt öde marker. Mara som bara är två år och har sin första ”riktiga” säsong på långtur har två verkligt stabila hundar att ta lärdom av, både Storm och Bris har ett härligt inre lugn som smittar av sig. Vi var framme vid stugorna en knapp timme senare och jag beslutade mig för att stannat trots att det bara var mitt på dagen. Jag tänkte ge hundarna lite vila då de fått kämpa på rätt hårt i två dagar innan. Både hundarna och jag lunchade och låg sedan och slumrade någon timme. Vi hade blivit inkvarterade i en stuga som under mellansäsong används som nödutrymme och granne med oss bodde en av stugvärdarna som hade med sig en lapphund med ”något låg” skalltröskel. Alesjaur är en stor stugplats med flere stugor och vanligen fem stugvärdar på plats. Det var fortsatt strålande väder men en något vass vind, jag gjorde en topptur upp på Allesboulda och hade en fin utsikt både efter dalgången ned mot Vistasvaggi och mot högalpina Påssustjåkka. Då jag kom ned till stugorna hade det anlänt en norrman med tre strävhåriga vorstehhundar. Han hade också varit ute i en månad och gått över Finnmark med mål Graddis. Vi utbytte erfarenheter om hundfoder, hundtäcken/dressar och funktion i djupsnö/kyla samt pulkor. Norrmannen fortsatte efter middag en bit till mot Tjäktja då han hade som mål att hinna ned till Graddis i tid för födelsdagfirande av sin mor. Jag fick en bit torkad vom att prova till mina hundar då han hade torkat själv och använde som förtstärkning av maten till sina hundar. Alesjaur är en stugplats med ”butik” så efter bastun drack jag kaffe och några mazariner. Jag passade även på att hänga upp tält och sovsäckar då jag var helt själv i ”hundstugan”, det hade inte blivit så mycket kondens under natten då temperturen bara hade legat runt -15 grader. Det var en fantastisk kväll med helt klart väder, under kvällsrastningen fick vi sällskap av en spelande riptupp i full parningsskrud. Hundarna var nöjda med att sträcka ut sig i värmen, tyvärr är Storm lite stell i ett bakben de första stegen då han vilat. Jag gissar att det är en svit från gårdagen då de trampade igenom var och vartannat steg då vi gick våra spår tillbaka till svensk sida. Förhoppningsvis är det inte något värre än en muskelsträckning och jag får hoppas att det inte ser sämre ut i morgon.
Trots att det inte varit så kallt under natten så gav vinden kyleffekt och hundarna fick ha på sig sina vindtäcken
Allesjaurstugorna ligger djupt nere i den stora öppna dalgånge Alisvaggi vid foten av det mäktiga Unna Vistastjåkka, porten in till Vistasvaggi och högalpint område runt Kebnekaise
Efter vila och mat tog jag en topptur upp på Alisboulda och fina vyer in mot Vistasvaggi och Påssustjåkka
Tillbaka på stugplatsen smakade det gott med kaffe och mazarin
Tisdag 17 april Alesjaur – Abiskojaur (20 km)
Vi vaknade till strålande väder och temperatur -16 grader. Efter att ha släppt ut hundarna på morgonrastning kröp vi tillbaka i sängen och tog sovmorgon fram till 08.30. Storm såg fortsatt stel ut de första stegen men gick sedan som vanligt, det såg i alla fall inte sämre ut än under gårdagen. Jag övervägde att stanna ytterligare en dag för att låta honom vila, men då skulle det bli betydligt längre att köra dagen därpå. Jag beslutade mig för att det var bättre att fördela turen på 2 dagar med kortare etapper, dessutom kunde jag ev. skicka ned honom med skoterskjuts från Abiskojaur om det skulle krisa. Vi startar efter att alla andra skidåkande gäster givit sig av då vi tagit sovmorgon och inte var iväg föränn runt 11-tiden. Dessutom tog jag ytterligare en kaffe och mazarin (den femte i ordningen) tillsammans med stugvärdarna innan jag gav mig av. Vädret var fortsatt strålande och de höga fjälltopparna på båda sidor av dalgången lyste vita mot en knallblå himel. Föret var mycket bra då den kärva ytan hade börjat mjukna av solen och vi hade vinden i ryggen. Det var flack åkning efter sjöarna med lite lätt utförslutning fram till meditationsplatsen vid Giron. På två kilometer gick det sedan utför 220 höjdmeter, jag fick ta av mig skidorna och kommendera hundarna bakom för att orka bromsa pulkan. Efter hela utförslöpan var det rena ”ripeldoradot” med hoppande, springande, kacklande spelgalna ripor. Det krävde en hel del koncentration av hundarna att gå lugnt bakom mig, men de skötte sig mycket bra. Nere vid Abiskojaur lunchar vi i solen vid stugan, det känns att det börjar bli vår. Jag lade ut tältgolvet att ligga på till hundarna och lånade filtar från hundrummet att lägga över dem. Det här var en av de få dagarna vi kunnat ligga och sova en stund på dagen. Efter en stund fick vi sällskap av en norrman med två huskies som gjort en dagstur till Unna Allakas. Återigen utbyts erfarenheter kring hundmat, utrustning och fodring. Jag fick se en ryggsäck av märket Norrøna där det var fastsytt ringar för att fästa tolklinanan till hundarna i. Jag har själv en funderingar att göra något liknande men då med dubbla ringar för att kunna fästa både hundar och pulka. På så sätt skulle man slippa ha dubbla bälten, en nackdel är såklart om något går sönder då har man varken avbärarbälte till ryggsäcken eller dragbälte. Jag fick med mig lite torrfisk och vom av norrmannen som ”kvällssnacks” till hundarna. Efter att ha packat i hop gick vi några km från stugan för att slå upp tältet för natten. Det var en fantastisk härligt varm och solig eftermiddag. Hundarna låg och slumrade på en barfläck medan jag slog upp tältet, innan de gick in fick de en bit torrfisk att gnaga på. För första gången under turen behövde jag inte omedelbart klä på dem ullpyjamas för att de inte skulle frysa och de kunde dessutom sträcka ut sig ovanpå sovsäckarna. Själv satte jag mig på en barfläck och drack choklad och åt digestivekex i solen. När jag sedan skulle dra igen dragkedjan i absiden rämnade den helt….Jag provade att ”fixa” den med hjälp av en leatherman och tång som jag gjort vid två tidigare tillfällen under turen men nu lossnade till och med den övre dragkedjan. Jag smälte snö och gav hundarna mat innan jag försöker ytterligar en stund att ”fixa” men helt utan resultat. Jag provade sedan en lösning med silvertejp och vindsäck, skulle ev. hålla under förutsättning att det skulle vara fortsatt vindstilla och ingen nederbörd. Jag låg och funderade en stund men insåg sedan att det var rent löjligt att inte packa i hop och åka tillbaka och ta in i stugan. Alternativet att ev. vakna kl. 03.00 och konstatera att hela absiden blåst upp och/eller fyllts med snö vid väderomslag kände inte speciellt lockande. Förmodligen skulle det också vara bättre för Storms bakben (då musklerna slappnar av bättre i värme)som visserligen inte såg sämre ut men han var fortsatt stel de första stegen han gick efter vila. Vi inkvarterades granne med ”vår norrman” som bjöd på kaffe och kakor efter middag.
Alesjaur är en låååång fjällsjö och jag var glad att jag hade draghjälp av hundarna då vi skulle över
Första delen av dalgången mellan Alesjaur och Abiskojaur är en stor bred och och flack. Vi hade ett härligt väder med knallblå himel, strålande sol och bra före
Paus på Miesakjavri
Vi närmar oss Garddenvaggi där dalgånge blir betydligt smalare
Utsikt över Abiskojaure, nu ska vi ned 220 höjdmeter på knappt två km.
Lunchvila i solen
Tältet uppslaget, en varm och skön kväll då vi kunde sitta ute på barfläckar som tinat fram
Hundarna tuggar på snacks i form av torrfisk medan jag satte upp tältet och smälte snö till kvällsmat
Det finns material där silvertejp INTE fungerar. Dragkedjor på Hilleberg tält går inte att tejpa ihop med den annars så universala silvertejpen
Onsdag 18 april Abiskojaur – Abisko (15 km)
Ja i morse vaknade vi till turens sista ”riktiga” dag, i dag skulle vi nå Abisko målet på vår långtur. Vi hade inte mer än15 km att köra så vi tog det lugnt och kom först iväg runt 11 –tiden. På väg ned mot pulkan som jag lastat och ställt ned på sjön mötte vi en något förvirrad riptupp. Föret var snabbt och terrängen flack, jag stod mest och bromsade hela vägen över sjön då jag inte ville fresta på Storms bakben för mycket. Konstigt nog såg han helt ok ut i morse då han klev upp, inte ett stelt steg? När leden började luta mer utför fick Storm gå lös bakom så att han inte skulle belasta sitt bakben i onödan. Dessutom sänks farten rejält då inte han är med och drar då han är den absolut starkaste av hundarna. Leden var något slagig men inte in närheten så dålig som den led vid gick ned till Rönnbäcken i Västerbotten. Vi tog därför av leden och följde Nissonjåkkå tillbaka och kom ned på Abiskojåkkå igen strax innan Kårsajåkkå. Sedan följde vi Abiskojåkkå de resterande kilometrarna ned till Abisko. Av och till fick vi kryssa fram mellan öppet vatten, om någon vecka skulle det nog inte vara en alternativ farbar väg. Så var vi då framme vid ”porten” till Kungsleden, och hundarn fick ställa upp sig för en avslutande fotografering. Snön hade tinat på vägen så jag lämnade skidor och pulka och gick upp till stationen för att checka in i rummet som jag för säkerhets skull förbokat. Hundarna fick mat och lade sig att vila medan jag gick tillbaka för att hämta pulka och skidor. Jag fick hjälp av en mycket trevlig gäst som skjutsade alla mina prylar fram till vandrarhemmet med bil. Sedan satte jag mig i solen och drack en kopp kaffe och åt resten av kakorna jag fått av norrmannen samt började kolla av högen av mail som ansammlats under den tid jag varit ute. Viktigast var att svara på mailen angående den planerade träningsträffen för Bris kull i helgen. Jag hade bokat en trerätters middag på stationen och fick sällskap vid bordet av en kvinna från skåne. Efter ett glas vin, en konjak till kaffet och snabb kvällskiss av hundarna var det natti-natti.
Sista gången jag packar ihop för den här turen, Mara har blivit rutinerad och ligger lugnt och väntar till packningen är klar
Abiskojaure ännu en lååååång sjö att passera, hundarna var pigga och spranga på
Det var välkört på Abiskojåkkå
Skoterleden vek av från Abiskojåkkå men den var så slagig att jag följde Nissonjåkkå tillbaka och kom ned på Abiskojåkkå igen strax innan Kårsajåkkå
Föret var fint på Abiskojåkkå även utan skoterspår. Det var en ränna med öppet vatten och om ytterligare någon vecka skulle det nog varit lite mer riskabelt att gå efter isen
Ett sista stopp innan vi var framme, hundarna ser ut att vädra slutet på turen
Och så var vi då framme i Abisko – ett stort TACK till mitt fantastiska team som hjälpt mig att nå målet på långturen
Vi inkvarterade oss för en natt på Abisko Turiststation. Hundarna fick lite extra gott från butiken och tuggben och jag en trerätters middag i restaurangen
Torsdag 19 april Abisko – Kårsavagge – Abisko (30 km) – och tåg hem
Vi vaknade till ännu en strålande dag med gnistrande vit snö och någon minusgrad, tåget skulle inte gå föränn kl. 17.00 på eftermiddagen. Storm såg fortsatt helt bra ut och tog inga stela steg efter att han vilat. Efter en stadig frukost på stationen packade jag därför en ryggsäck för en tur upp till Kårsavagge. Jag köpte med mig en ”lunchpacke” med surdegsbakat bröd, pålegg, choklad och frukt, till hundarna handlade jag korv på butiken. Pulka och resten av packningen lämnade jag i bagagrummet på stationen. Vi fick en fantastisk härlig tur upp till Kårsavaggestugan som ligger mitt i passet mellan höga fjällväggar. Kårsavagge är en av STF:s mysigaste stugor, en gamal genuin timrad stuga med 8 bäddar. Anarisstugan i Jämtlandsfjällen är av samma modell. Vi lunchade uppe vid stugan och och drack en kopp kaffe med en nyvaken stugvärd som tagit sig en förmiddagsslummer. Efter ca 2 timmar i solen vände vi ned mot Abisko för att jag skulle hinna med att ge hundarna mat, äta middag själv och ta en dusch. Hundarna fick ligga på golvet i nedre hallen på vandrarhemmet medan jag åt middag, duschade och packade i hop det sista. Det var ett rutinerat ”team” som nu lugnt låg på plats medan folk och hundar passerade fram och tillbaka. Jag fick sedan hjälp av en man jag träffat under turen som också anlänt Abisko att baxa ned pulkan och packning till perrongen. Jag såg då en smart lösning som ett äldre par med pulka ordnat. De hade med sig en liten platta och fyra hjul som de fäste under pulkan för att slippa bära den där det var brist på snö. Väl uppe på tåget blev jag upplyst av en mindre glad konduktör att det bara var ”hanbagage” som fick medtas….på ett fjälltåg? Hon såg inte gladare ut då hon klev över mina hundar som ”flöt” ut i gången då det inte var plats för alla vid mina fötter. Någon station längre bort klev det på en ny konduktör som genast satte sig ned och pratade med mina hundar då hon skulle passera. Sedan ordnade hon hux flux en en egen kupè åt oss (som en gammaldags tågkupè såg ut men med glasdörrar)där vi fick husera helt själva. Tyvärr skulle den vagnen kopplas bort i Boden så jag passade på att sträcka ut mig och vila. Konduktören kom tillbaka och ville höra om vår tur, så jag tror nästan att hon glömde bort sitt jobb. Efter Boden fick vi flytta tillbaka till vår plats ute i tågvagnen, det var en hel del spring förbi fram till restaurangvagnen (som såklart var vagnen bredvid) hade stängt vid 23-tiden. Jag ordnde med tältgolvet och sovsäck åt hundarna att ligga på och kröp själv i hop som en ostkrok på sätet för att få lite vila. Vid sextiden var vi framme i Bräcke där vi bytte tåg mot Östersund, jag fick hjälp av den vänliga konduktören att baxa på min packning. I Östersund kom David med bil och hämtade oss för att jag skulle slippa att kånka över pulka och packning på ytterligare ett tåg. Så var vi tillbaka hemma igen, mina tre hjältar fick frukost och sedan gå och vila. Själv packade jag snabbt efter egen frukost en dagtursäck och tog med mig en pigg Atla för att möta upp några av mina fantastiska engagerade valköpare för träning på fjället.
Strålande väder och knallföre för en dagstur upp till Kårsavagge
Kårsavaggestugan en av turistföreningens minsta och mysigaste stugor, de timrade mörka väggarna ger en genuin känsla
Stugan ligger fantastiskt vackert mitt i Kårsvagge inramad av mäktiga fjäll på båda sidor
Vinden var lite kall men i lä av stugväggen kunde jag sitta i solen och njuta av fika
Efter någon timme i solen var det dags att bege oss mot Abisko för att hinna med tåget. På vägen mötte vi två damer och jag fick hjälp att fixa EN bild där jag själv var med
På nedfärden fick vi en härlig vy mot Pallentjåkka
En solig dag på Abiskojåkkå får bli en sista bild på mitt fantastiskt härliga lojala team för den här turen
Egen kupè var bra så länge vi fick ha den
Vagnarna där djur är tillåtet är platsmässigt definitivt inte anpassad att ha flera hundar av modell större med sig….
”Prinsessan” löste platsproblemet på sitt eget vis….