Hösten har övergått i förvinter där mörkertiden innebär få timmar av dagsljus. Eftersom jag inte arbetar mer än 10 dygn per månad har jag ändå haft förmånen att nyttja de dagar med brukbart väder på jakt och då huvudsak i skogen. Oktober bjöd på på en försmak av vintern med rejält med minusgrader nattetid och några få plusgrader dagtid, strålande sol men en kall lite för frisk nordvästlig vind. Den här tiden börjar fåglarna förflytta sig från myrmark till mer torrbacke vilket innebär att det kan vara ganska gott om både skogsfågel och ripa på små områden om man väljer ”rätt ås” för jakt. Jag hade fem riktigt bra jaktdagar i slutet av oktober där Ran återigen fick visa att hon förstått jakten på riktigt genom att hantera både ripa och skogsfågel på ett mycket jaktbart sätt trots att det bara de ”kluriga överlevarna” kvar. Jag gläds alltid lite extra när de unga hundarna som inte varit med så många säsonger tidigt visar framtassarna jaktligt. För Ran är det hennes andra jaktsäsong så det bådar gott för framtiden.
Under hösten har jag fått kontinuerlig rapporter från Erik och hur det går för Otso i hans nya hem både socialt med hans andra hane och jaktligt. Det har varit positiva besked även om det såklart har varit en del jobb för Erik med en hund på två år som inte riktigt haft grunden från valpstadiet. För mig som uppfödare är det i alla fall roligt att höra att Otso nu uppvisar samma gemensamma drag i egenskaper som jag sett i hos de övriga i kullen och som också följer leden bakom.
När gränsen mellan Norge och Sverige återigen öppnade under hösten fick jag chansen att se ytterligare ett kullsyskon till Ran, Atle som bor i Verdal. Atle uppvisade liknande egenskaper som vår egen Ran, dvs lugn i fågel, fint nyttjande av vind och terräng, god kontakt med sin förare och bitvis ett mycket bra sök. Med lite mer fågelkontakt kommer han troligen att bli mer jämn och med säkerhet ge många fina jaktupplevelser till sin husse.
Under hösten har det också droppat in kontinuerliga jaktrapporter från de som har hund både från senaste kullen och kullen innan. För oss värmer det att se hur hundar från vår kennel får arbeta med det som de är avlade för och hur deras egenskaper nyttjas på bästa sätt. Inte enbart deras egenskaper som fågelhundar utan också deras bredare kapacitet tex vid eftersök, sitta med under passjakt och uppmärksamma ägaren på när vilt närmar sig till apportör under jakt.
Det blev tid för ännu en tur ner till Härjedalen. Ytterligare sex dagar då vintern gjorde sitt första trevande försök med minusgrader ner till dubbelsiffrigt. Dagar då de sneda solstrålarna lyser över myrmarken så att den ”glöder” när alla övriga färger falnat är otroligt vackra. Det märks att naturen har gått till vila, det är nästan overkligt tyst i skogen, så tyst så att ”man hör sina egna tankar”. Efter två dagar på barmark kom den första snön och lade sig som ett tjockt täcke. Tyvärr var hade kylan varit för kortvarig så när snön isolerade tinade det under och myrmarken uppe på kölarna blev förrädisk att ta sig över. Jag gjorde ett sista tappert försök med Mara när jag satte upp första mårdfällan men insåg att det nu bara var att invänta att snön tinade ner och myren fick frysa ordentligt så att det skulle bära. Istället fick det bli någon tur nere i skogslandet. Hundarna fann både ripa och skogsfågel men snön hade fått ett litet hårt lager vilket innebar att det inte gick att röra sig tillräckligt tyst för att komma i skottläge vid stånden.
I och med att jag har så långa perioder med sammanhängande ledighet satsar vi i år på att minska antalet predatorer på skogsmarkerna. Det kommer troligen att ta några år men förhoppningsvis kommer vi på sikt att se en stabilare stam av skogshöns, fler ripkullar och inte lika stora svängningar i populationen mellan olika år. Den första mårdfällan är på plats uppe på kölarna och vi kommer att fortsätta sätta ut fler då vi kan vara ute och spåra i snön och följa deras stråk.
Uppe på fjället har snön lagt sig så att det är skidor som gäller om man skall ta sig fram. I söndags var det en sådan där riktigt vacker novemberdag med sneda solstrålar över vita vidder. I tillägg drog det bara en svag bris så i solsluttningarna kunde man nästan inbilla sig att det var vårvinter. Då vi startade var vi dock övertygade om att midvintern är i antågande, -15 grader satte oss på prov men stigningen upp på fjället såg till att vi fick upp värmen. Väl uppe på fjället låg temperaturen på runt behagliga -5 grader. Det blev en kort tur då timmarna med dagsljus är få. Riporna var skygga och hundarna markerade löpor och spår men de flesta gånger resulterade det hela bara i att vi såg gropar, spillning och frön från björk där de sovit och ätit då de lättade långt innan varken vi eller hundarna var framme. I slutet av dagen fick Ran till den enda jaktbara situationen. Det är i alla fall härligt att ha möjlighet att fortsätta jaga även om den bästa delen av säsongen är över. Vinterjakten är trots allt något speciellt även om den innebär utmaningar inte bara i form av svårare jakt utan också väder och underlagsmässigt. Vi ser fram emot åtminstone ett antal fina dagar under resterande del av säsongen fram till februaris slut och sedan en vecka i Västerbottensfjällen.