Vinter i antågande

Ran under några fina dagar på skogen i Oktober

Hösten har övergått i förvinter där mörkertiden innebär få timmar av dagsljus. Eftersom jag inte arbetar mer än 10 dygn per månad har jag ändå haft förmånen att nyttja de dagar med brukbart väder på jakt och då huvudsak i skogen. Oktober bjöd på på en försmak av vintern med rejält med minusgrader nattetid och några få plusgrader dagtid, strålande sol men en kall lite för frisk nordvästlig vind. Den här tiden börjar fåglarna förflytta sig från myrmark till mer torrbacke vilket innebär att det kan vara ganska gott om både skogsfågel och ripa på små områden om man väljer ”rätt ås” för jakt. Jag hade fem riktigt bra jaktdagar i slutet av oktober där Ran återigen fick visa att hon förstått jakten på riktigt genom att hantera både ripa och skogsfågel på ett mycket jaktbart sätt trots att det bara de ”kluriga överlevarna” kvar. Jag gläds alltid lite extra när de unga hundarna som inte varit med så många säsonger tidigt visar framtassarna jaktligt. För Ran är det hennes andra jaktsäsong så det bådar gott för framtiden.

Otso i sitt nya hem hos Erik tillsammans med hans hane Troy
Första orrfågeln för Otso

Under hösten har jag fått kontinuerlig rapporter från Erik och hur det går för Otso i hans nya hem både socialt med hans andra hane och jaktligt. Det har varit positiva besked även om det såklart har varit en del jobb för Erik med en hund på två år som inte riktigt haft grunden från valpstadiet. För mig som uppfödare är det i alla fall roligt att höra att Otso nu uppvisar samma gemensamma drag i egenskaper som jag sett i hos de övriga i kullen och som också följer leden bakom.

Norska Atle (kullbror till Ran) på besök i de svenska fjällen

När gränsen mellan Norge och Sverige återigen öppnade under hösten fick jag chansen att se ytterligare ett kullsyskon till Ran, Atle som bor i Verdal. Atle uppvisade liknande egenskaper som vår egen Ran, dvs lugn i fågel, fint nyttjande av vind och terräng, god kontakt med sin förare och bitvis ett mycket bra sök. Med lite mer fågelkontakt kommer han troligen att bli mer jämn och med säkerhet ge många fina jaktupplevelser till sin husse.

Unna på jakt i Gästriklandsskogen
Tyr, älgjakt i Hälsingland

Under hösten har det också droppat in kontinuerliga jaktrapporter från de som har hund både från senaste kullen och kullen innan. För oss värmer det att se hur hundar från vår kennel får arbeta med det som de är avlade för och hur deras egenskaper nyttjas på bästa sätt. Inte enbart deras egenskaper som fågelhundar utan också deras bredare kapacitet tex vid eftersök, sitta med under passjakt och uppmärksamma ägaren på när vilt närmar sig till apportör under jakt.

Novembersolens sneda strålar får myren att ”glöda”, de sista färgerna innan marken frös till och den första snön lade sig
Betydligt mindre med snö längre ned i skogslandet än högre upp på kölarna. Jakten däruppe kan vara över för året.

Det blev tid för ännu en tur ner till Härjedalen. Ytterligare sex dagar då vintern gjorde sitt första trevande försök med minusgrader ner till dubbelsiffrigt. Dagar då de sneda solstrålarna lyser över myrmarken så att den ”glöder” när alla övriga färger falnat är otroligt vackra. Det märks att naturen har gått till vila, det är nästan overkligt tyst i skogen, så tyst så att ”man hör sina egna tankar”. Efter två dagar på barmark kom den första snön och lade sig som ett tjockt täcke. Tyvärr var hade kylan varit för kortvarig så när snön isolerade tinade det under och myrmarken uppe på kölarna blev förrädisk att ta sig över. Jag gjorde ett sista tappert försök med Mara när jag satte upp första mårdfällan men insåg att det nu bara var att invänta att snön tinade ner och myren fick frysa ordentligt så att det skulle bära. Istället fick det bli någon tur nere i skogslandet. Hundarna fann både ripa och skogsfågel men snön hade fått ett litet hårt lager vilket innebar att det inte gick att röra sig tillräckligt tyst för att komma i skottläge vid stånden.

I år kommer vi att satsa på att minska antalet predatorer, den första mårdfällan är på plats uppe på kölmarkerna.

I och med att jag har så långa perioder med sammanhängande ledighet satsar vi i år på att minska antalet predatorer på skogsmarkerna. Det kommer troligen att ta några år men förhoppningsvis kommer vi på sikt att se en stabilare stam av skogshöns, fler ripkullar och inte lika stora svängningar i populationen mellan olika år. Den första mårdfällan är på plats uppe på kölarna och vi kommer att fortsätta sätta ut fler då vi kan vara ute och spåra i snön och följa deras stråk.

Ran fortsätter att ge oss fina jaktupplevelser – första riktiga ”vinterjaktdagen” till fjälls
Med fågeldoft i nosen – Anton och Gaia

Uppe på fjället har snön lagt sig så att det är skidor som gäller om man skall ta sig fram. I söndags var det en sådan där riktigt vacker novemberdag med sneda solstrålar över vita vidder. I tillägg drog det bara en svag bris så i solsluttningarna kunde man nästan inbilla sig att det var vårvinter. Då vi startade var vi dock övertygade om att midvintern är i antågande, -15 grader satte oss på prov men stigningen upp på fjället såg till att vi fick upp värmen. Väl uppe på fjället låg temperaturen på runt behagliga -5 grader. Det blev en kort tur då timmarna med dagsljus är få. Riporna var skygga och hundarna markerade löpor och spår men de flesta gånger resulterade det hela bara i att vi såg gropar, spillning och frön från björk där de sovit och ätit då de lättade långt innan varken vi eller hundarna var framme. I slutet av dagen fick Ran till den enda jaktbara situationen. Det är i alla fall härligt att ha möjlighet att fortsätta jaga även om den bästa delen av säsongen är över. Vinterjakten är trots allt något speciellt även om den innebär utmaningar inte bara i form av svårare jakt utan också väder och underlagsmässigt. Vi ser fram emot åtminstone ett antal fina dagar under resterande del av säsongen fram till februaris slut och sedan en vecka i Västerbottensfjällen.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Den bästa delen av jaktsäsongen och framtida planer

Underbara dagar på skogen – en ynnest att ha tillgång till dessa marker

Den bästa delen av jaktsäsongen har nu passerat. Dagarna blir allt kortare, vädret mer instabilt och både ripor och skogshöns allt skyggare. Jag har varit ledig från jaktsäsongens start och därmed haft förmånen att tillbringa flertalet av dessa dagar på jakt tillsammans med våra fyrbenta. Denna säsong har i stort sett alla jaktområden på statlig mark varit avstängda under hela september månad vilket inneburit att vi i princip uteslutande har jagat på skog förutom de fem första dagarna.

Första fullvuxna tjädertuppen för Ran, hennes andra jaktsäsong

För de yngre hundarna Ran och Aras har fler dagar i skogen betytt att de också har fått mer erfarenhet av framförallt vuxna fåglar då det är långt mellan kullarna på våra skogsområden. Frånvaro av jakt på predatorer är troligen största orsaken till det, något som vi måste göra något åt för bibehålla fågelstammen, undvika stora svängningar och en gradvis nedtrappning. Ripor i all ära men jag måste säga att det smäller betydligt högre för mig när hundarna lyckas lura en tjäder eller orre i skotthåll. Glädjen över den första vuxna tjädertuppen för Ran var i alla fall stor liksom tillfredsställelsen över att Aras presenterat fler jaktbara situationer som medfört fällningar i skogen än tidigare år.

Mara inne på sitt 11:e år, fixar fortsatt fågel även om hörseln sviktar betänkligt.

Vi har som tur är även relativt god tillgång på ripa, bra för eventuellt kommande unghundar som skall jagas in. Med den utvecklingen som varit de senaste åren där jakten denna säsong krympt till en vecka i slutet av augusti och sedan öppnats först för någon vecka i oktober tror jag att det inte är att räkna med möjligheten att jaga in nästa unghund på fjäll…

Mindre slitsamt i skogen med kortare turer och skonsammare terräng än på fjället.

Mer skogsjakt passar i och för sig också bra nu när jag har de äldre hundarna Mara och ChaCha att ta hänsyn till. Trots allt är de fortsatt alltför pigga för att bara vara ”gårdshundar” och uppskattar verkligen att det blivit mer tid i skogen då de också fått sina turer. Att få jaga över gamla erfarna hundar är en ynnest och lite av en ”pensionsutbetalning” till både dem och mig. ChaCha som genomgick en större operation i våras efter en olycka vid skidåkning då hon trampade igenom fastnade och vred ett bakben så att både främre korsband, en stor del av menisken och benbitar på skenbenet lossnade har klarat sin rehab så fint trots hög ålder att hon har varit att räkna med under jakten. Det var inte utan att det kom någon tår då det fälldes första orren för henne under en kort kvällsjakt och ännu fler glädjetårar då jag fick skjuta tjädertupp för henne på rapport. Under alla år har hon bjudit på helt fantastiska jakter och det känns otroligt roligt att beslutet att operera blev rätt och nedlagd energi på grundlig rehab givit resultatet att hon kan fortsätta att lura skygga fåglar under bösspipan. Mara som vid den aktningsvärda åldern av 11 år fortsatt har pigga ben har dock i princip tappat hörseln. Något som inte påverkar henne i jakten men gör att vi alltid sätter gps halsband på henne trots att hon har en fantastisk reviering som gör att man alltid vet var hon är någonstans. Eftersom hon inte hör oss längre så finns såklart oron över att hon skall tappa bort oss trots sin otroliga kontakt eller göra illa sig så att vi inte hittar henne.

En ugn jägare med imponerande blick för hundarnas inneboende egenskaper – ett lyckat samarbete med Aras i skogen

Jag lyfter ofta mina valpköpare och hur nöjd och glad jag är över att ha fått sådana ägare till mina valpar. Någon som ofta hamnar lite i skymundan men som jag verkligen vill tacka denna höst är Rasmus, fodervärd åt min hund Terra (Meracus Noblesse). Under sommaren har han fört fram Terra till resultat 10-10 på eftersöksgrenarna och under hösten format henne till en brukbar jakthund som troligen skulle gått till pris på fjäll om inte de planerade proven fått ställas in pga beviljade avlysningar för samebyarnas älgjakt för husbehov. Att ha några utomstående ögon som granskar ens beteende vid jakt är otroligt värdefullt och under dagarna vi tillbringat tillsammans har jag fått andra infallsvinklar vad det gäller mitt förhållningssätt till mina egna hundar. Råd och tips som har medfört ett bättre samarbete med ökat förtroende mellan mig och hundarna och därmed givit fler jaktbara situationer.

Terra, första skarpa eftersöket på skadat klövvilt

Terra har också tränats för eftersök och har i dagarna gjort sitt första skarpa sök på skadeskjutet rådjur. En uppgift hon tog sig an med stort fokus där hon metodiskt jobbade på det två timmar gamla spåret och fann djuret i sårlega.

Skogsprov i Orsa Finnmark, för dagen dimma och obefintlig vind

Endast en start vardera på prov har Ran och Aras fått i höst. Tyvärr var det under provet sämre med fågel än de haft under jakt på samma område under tidigare veckor, en hund gick till pris under de två dagarna. Vädret kan ha spelat in då temperaturen under den första dagen steg till + 24 grader redan vid kl. 09.30 och den andra dagen låg tjock dimma med obefintlig vind. Både Aras och Ran jobbade på och gjorde vad de kunde men tyvärr slutade det utan pris men med god kritik. En fördel med skogsprov är att man som provdeltagare kan få tillåtelse att gå med egen bössa under provet, något som passar mig betydligt bättre än att bara gå som ”hundförare”. Under resten av hösten ställdes klubbens ordinarie prov in pga att samtliga av samebyarnas utökade avlysningsansökningar för älgjakt för husbehov (vilket i år också gällde provmarkerna) beviljades av länsstyrelsen i Jämtland. Möjligheten att anordna särskilda prov blev i stort sett obefintlig då det från länsstyrelsen lades krav om att ansökan om att anordna prov skulle vara tillhanda minst 30 dagar innan provets genomförande. Dessvärre blir det nog ingen ytterligare möjlighet för mig att starta hundarna då jag under oktober sätter igång att jobbpendla igen. Med den utveckling som sker är jag lite rädd att meritering kommer att bli både en fråga om ekonomi (resor till andra delar av Sverige, kostnad för träning, stigande startavgifter) och fråga om goda kontakter både för att komma med på särskilda prov och få tillgång till ev.  träning på annat än statlig mark. Jag ser därför en risk för att aveln på sikt kan bli mer baserad på person/uppfödare då detta styr möjligheten att prova hundar och därmed att vi kan gå miste om både bredd i avelsmaterial och goda egenskaper hos hundar som inte provas.

Anton, Camilla(bakom kameran) och Gaia (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) under gårdagens jakt i härligt väder för årstiden men med skygga vita ripor

Norske Atle (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) på endagars besök på fjället

Jag har fram till nu haft förmånen att träffa alla utom en (som jag istället fått filmer och utförliga rapporter om) i den senaste kullen (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) efter 1 1/2 års ålder och kan konstatera att de har gemensamma drag både jaktligt och mentalt som jag är nöjd med och eftersträvat i min avel. Självklart baseras bedömningen på min egen uppfattning om vilka egenskaper jag vill se hos en vorsteh. Å andra sidan vet alla som köpt valp hos mig att jag alltid säger till presumtiva valpköpare att de skall komma till oss för att följa med på jakt och se våra hundar innan de bestämmer sig för om min avelsinriktning passar för dem. För mig som uppfödare är det ovärderligt att få möjligheten att få följa de kullar vi har då vi i Sverige inte använder någon form av kullutvärdering som instrument vid aveln. Avelsgodkännande baseras idag enbart på jakt- och utställningsmeriter och ställs inga krav på tex mentalbeskrivning. Jag skulle hellre se att vi utformar ett ”anlagstest” som inte baserades på dressyr och träning för hela kullar i 6-7 månaders ålder som tillsammans med mentalbeskrivning kunde vara del i instrumenten för aveln. Jag tror även att detta skulle underlätta för valpköpare att välja ”rätt typ” av vorsteh för jag tror aldrig att vi kommer att komma undan att olika uppfödare kommer att ha olika inriktning på vilka egenskaper de värderar och vilka de kan se bort ifrån hos rasen.

I ”kulturensspår”….körskador av terrängfordon på barmark och söndertrampning ända ner till jordlagret något som inte borde vara försvarbart oavsett tillhörighet i kultur, etnicitet eller av ekonomiska intressen på allas våran fjällmark. 

Sedan till något tråkigt…under de år vi jagat till fjälls har vi sett hur slitaget på fjällmiljön gradvis har ökat och då pratar jag inte om upptrampade leder på begränsade områden i anslutning till fjällstationer och stugor. Det som skrämmer mig är att se de vidsträckta områden i våra fjäll som idag är söndertrampade ända ner till jordlagret och områdena med nedbetat videris. De stora områdena där växtligheten har övertagits av gräs istället för vide och och en varierad flora vilket inverkar på bla häckningsmöjligheter och möjligheter för andra arter än tamrenen att föröka sig och fortleva. Dessa förändringar finns dokumenterade redan från mitten av 80-talet (Danielsson, B (1994) Härjedalens kärlväxtflora. SBT förlaget, Lund). Det kan vara av intresse att ställa en fråga till länsstyrelsen angående eventuellt genomförda miljökonsekvensanalyser. I tillägg har vi också allt större områden med djupa körskador av terrängkörning på barmark. Markskador som bidrar till förändrad vattenbalans i våra våtmarker (då terrängkörningen till stor del koncentreras till öppen myrmark) vilket bidrar ett ökat utsläpp av koldioxid i vår miljö. Körskador som vi upplever har ökat under de senaste årens ökade avlysningar för bla ”husbehovs jakt” på älg, något som blir märkbart då man färdas till fots och vi får lägga om våra gamla rutter pga att sönderkörning/söndertrampning gör allt större områden oframkomliga. Något förvånade är att det tillåts urdikning av våt/myrmark i renhägn och efter ”fyrhjulingsvägar” på fjället samtidigt som det läggs ekonomiska medel för att restaurera våtmarker efter urdikning som gjorts i  jordbruk- och skogsnäring.

Ran har under sin uppväxt uppvisat de egenskaper som hennes anförvanter haft och som vi valt att bli ett riktmärke i vår avel.

Så till sist…Vi har beslutat att ta en kull på vår Ran (Kuksapirtin Ura-Fjällvittrans ChaCha) till våren, parningen planeras i mars 2022. Hane är i stort bestämd men min vana trogen förlitar jag mig inte enbart på meriter utan skall först träffa hanen i fråga och ta en jaktdag tillsammans. Egenskaper som är viktiga i vår avel är tex hundens stressnivå (förmåga att slå av- på, eventuell ljudlighet), arbetslust, jaktlust. Den förstnämnda är något som är av yttersta vikt då jag upplever att ljudnivån vid jaktprov idag har blivit näst intill outhärdlig, arbetslust och jaktlust för att hunden skall jobba oavsett brist/tillgång på vilt eller utmaningar i form av väder/kallt vatten/utmanande apporter etc. Om jag inte lyckas få möjlighet att starta Ran på något jaktprov innan slutet av februari kommer parningen inte att ligga under vorstehklubbens sida för godkända parningar. För egen del har det mindre betydelse då jag värderar att de två sista kullarna som är genetiskt mycket lika följer vår egen linje vad det gäller önskvärda egenskaper såväl mentala, jaktliga som hälsomässiga. Mer om denna parning kommer då jag helt bestämt hane.

Publicerat i Jakt | Lämna en kommentar

Snart jakt

Våra ”kölmarker”, en ynnest att ha tillgång till när fjälljakten numera inte är att räkna med.

Äntligen är mitt konsultuppdrag som ”hyr-syrra” inom sjukvården avslutat och jag kan se fram emot en lång ledighet. Den första veckan har jag tillsammans med hundarna tillbringat för återhämtning i får skogsstuga. Någon kortare tur ut på våra kölmarker har det också blivit. Vädret har slagit om till ”höst” vilket gav fin temperatur att vara ute i även om det av och till var både dimma och lite väl blött både uppifrån som regn och nedifrån i form av mer än vattensjuka myrmarker. Kanske var det inte bara jag som tycket att det var nog så blött eftersom vi inte fann kullar där vi brukar. Helt tomt var det dock inte utan hundarna fann ett antal fina ripkullar och någon mindre tjäder och järpkull, troligen finns det mer fågel men vi var inte ute på någon större yta.

Gruppfoto efter utställningen

Förra helgen passade vi på att ställa ut i Östersund. Resultatet blev ”Excellent” för kullsyskonen Gaia och Ran och detsamma för Aras som också blev placerad som två i sin grupp. Ett helt godkänt och jämnt resultat för hel- och halvsyskonen, allt från Excellent och uppåt är ju också till stor del ”domarens skön” dvs vilken typ av hund som domaren föredrar. Aras har ställts ut två gånger tidigare och då avslutat med CK. Terra (Meracus Noblesse) följde med som ”trainee” och observatör. Nästa gång då hennes fodervärdshusse har tid får hon delta i ringen.

Terra (Meracus Noblesse) 10-10 UKL

Terra (Meracus Noblesse) har gjort ytterligare en start i eftersök Ukl och filade då till sina resultat till toppoäng dvs 10-10. Aras och Ran startade i EKL men rampade sig totalt båda två på spåret, visserligen hade de bara gått två spår med elitvilt innan men gjort det klockrent. Vid provet gjorde ”Billan” precis som sin halvbror ”Bull” dvs avvek i annat ärende och glömde sin uppgift (läs drog av på annat färskt vilt, de gick spåren bredvid varandra). Vattnet plockade båda hem med full pott…

Modifiering av utrustning och fastsättning är under utveckling

…om det funkat hade det varit intressant att få veta om hundens puls gick upp, ned eller var konstant vid ståndet. 

Eftersom bössan fick vara hemma under våra korta träningsturer passade jag på att göra ett försök med ett eget arbete som är en del i en utbildning jag påbörjat om friskvårdsträning av hund. Min plan var att pulsmäta mina egna hundar under jakt och jämföra med pulskurvor under träning inför jakt. Under träningsturer har jag fäst utrustningen runt bröstkorgen på hundarna och fått få ”glapp”. När jag släppte dem på jakt och de inte var inom omedelbar närhet av mig kändes fastsättningen alltför osäker. Att tappa utrustning för lite drygt 3000 kr ”någonstans” inom några hundar meter och utom synhåll i kuperad skog och myr var inget som lockade. Jag provade därför att sätta fast den på ett bredare halsband men kunde konstatera att Garmin hade rätt…det funkade inte. Det blev alltför mycket ”glapp” för att få ut något resultat eftersom halsbandet inte gick att spänna tillräckligt hårt om hunden skulle kunna andas. Jag skall klura lite på det och se om jag kan hitta något ”säkert” sätt att fästa fast den under ett mer heltäckande jakttäcke.

Terra finner sig som vanligt snabbt tillrätta i flocken när hon är på besök

Mara 11 år är ännu att räkna med under framförallt höstens skogsjakt

ChaCha har kommit långt i sin rehabilitering och kommer att få starta jakten försiktigt på korta turer i skogen. 

Ser fram emot höstens jakt som troligen till större delen blir förlagd till skogen

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Uppdateringar i slutet av sommaren och längtan till hösten

Terra med fodervärd Rasmus

Terra (Meracus Noblesse) gjorde tillsammans med fodervärd Rasmus gemensam debut på eftersöksprov i unghundsklass på klubbens ordinarie eftersöksprov i Åsarna 31/7 med resultat spår 6 och vatten 9. Helt godkänt för en unghund som för första gången hamnar i en stor grupp med okända hundar och människor. Poängtappet på spåret berodde på att Terra hajade till över att spårläggaren och sedan i sin iver att hälsa på ”den okända” glömde att ta med sig fågeln tillbaka. Sedan ”snurrade” det nog i skallen på unga damen och hon behövde två försök innan fågeln snyggt låg i handen på husse. Gaia med husse Anton startade i öppenklass och kammade där hem 7 på spår och 7 på vatten. Också ett helt ok resultat då båda är nya i ”branschen”. De retliga poängtappen handlar om de sista metrarna fram till avlämning, i övrigt är både spår och vatten jobben perfekta. Det båda hundarna besitter är stor vilja att arbeta, något som jag prioriterar i min avel.

Kuksapirtin Usva- Fjällvittrans ChaCha- 2019

I vår senaste kull är det i dags datum fem av sex hundar HD röntgade samtliga med resultat A/A och ED O. Stort TACK till ägarna som hörsammat min vädjan om att röntga hundarna.

Norska ”Pondus” (Fjällvittrans Atle) 

Norskägda Fjällvittrans Atle (Kuksapirtin Usva- Fjällvittrans ChaCha) har kammat hem ännu ett 1:a AK i viltspår så nu saknas ”bara” ytterligare ett innan han kan titulera sig ”norsk blodspår champion”. De har också fortsatt med fler framgångar i utställningsringen. Pondus ställdes i juni i Stikkelstad vilket slutade med bedömningen CK, 1 konk, 2 BHK/BTK. En bra exteriör borgar (men är ingen garanti) för en hållbar hund vid arbete.

Fjällvittrans Ahto (Dante) uppe i norr under träning inför höstens jakt

Dante (Kuksapirtin Usva-Fjällvittrans ChaCha) med husse upp i Luleå har passat på att finslipa formen inför höstens jakt med träning på duva hos en av mina bekanta i Sunderbyn. Jag ser flera likheter med övriga kullsyskon vid fågelbehandlingen samt även tydliga drag från ChaCha. Eftersom det ser ut att vara relativt hård vind den dagen videon spelades in så gissar jag att Dante fick vittring på långt håll och därför började smyga an så tidigt innan han preciserade.

Otso i sin nya flock tillsammans med nya ”brorsan” Troy

Det fortsätter att droppa in uppdateringar från Erik om hur det går för Otso i sitt nya hem och flock. Positiva rapporter men också beskrivning av att det finns att jobba med hos en två år gammal hund som vuxit upp utan tydliga ramar. Den positiva tonen överväger dock hela tiden i meddelandena och beskrivningen av hur en hund bara efter en kort tid i ny miljö börjar ”landa i sig själv” och återigen bli ”en busig liten tvååring med härlig energi” värmer ett uppfödarhjärta. Med tydlighet har Erik under bara några veckor lyckats med att få Otso att inte bara respektera gränser som han själv sätter utan också signaler från hans andra hane. Det är härligt att höra att Erik uppfattar honom på samma sätt som övriga hundar i kullen beskrivs av sina ägare, mentalt stabil, med ett inre lugn och härlig arbetslust och detta oavsett om han utsätts för stora påfrestningar i okända miljöer. Jag är oerhört tacksam mot förra ägarna som visade klarsynthet och generositet att vilja omplacera Otso för att han skulle få möjlighet att utveckla sin potential. Att det dessutom passade Erik i tiden att ta emot honom var verkligen en lyckträff då han som sagt haft hund från oss tidigare och vet vilken typ av hundar vi föder upp och vad de kräver. Nu ser jag fram emot att träffa dem under hösten och se om Otso uppvisar liknande anlag som de övriga i kullen även under jakt.

 

 

Publicerat i Jaktprov och utställningar | Lämna en kommentar

Allt som behövs är ett nej….

Otso, en tillfällig gäst i flocken – en positiv upplevelse

Under fem veckors tid har vi haft Otso en hund från vår senaste kull boende hos oss. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, kanske man som valpköpare inte riktigt förstått/insett hur mycket tid det kräver att fostra och dressera en fågelhund eller kanske livet av olika orsaker förändrats så att det inte finns förutsättningar att lägga den tiden? Oavsett vad orsaken är så kommer jag som uppfödare alltid att finnas till hands för de som köpt hund från oss och om det av olika orsaker inte fungerar att behålla hunden får den komma tillbaka till oss för att stanna eller omplaceras. På de sju kullar vi haft så har det skett vid 2 tidigare tillfällen och nu det tredje. Vid två av tillfällen har jag haft förmånen att få omplacera till personer som tidigare köpt valp från oss vilket känns enormt tryggt då de vet vilken typ av hund vi föder upp och vad de kräver. Vid detta tillfälle hade jag åter denna möjlighet, dvs omplacera till tidigare valpköpare.

Med ett tydligt NEJ i grunden – som ett ”läskpapper” vad det gäller att lära

När jag som ung blond (och kanske vacker) 19 åring med en resväska till sällskap flyttade ner till Schweiz för att under något år prova min vingar på egen hand fick jag ett tydligt och handfast råd av min närmaste granne Pirette. Du behöver bara lära dig ETT ord på franska till att börja med och det är NO (självklart hade jag flyttat den del av Schweiz där det talades franska – inte ett språk jag hade någon kunskap sedan tidigare i). På samma vis ser jag på FOSTRAN av hund, det viktigaste är att lägga en grund hos valpen vad som är accepterat och INTE accepterat. Med den grunden går sedan inlärningen av olika moment som jag vill att hunden skall kunna för att fungera i sociala sammanhang eller vara en duglig jaktkamrat betydligt lättare. UTAN den grunden spelar det ingen roll vad metoden för inlärning heter eller vilka kurser man deltar i, målet kommer ändå att vara svårt att nå.

Den ”rehabiliterande flocken” – en strikt med schysst behandling av ”nykomlingar”

Jag är såååå glad över min funktionella flock som ger en stor hjälp att ”rehabilitera” nykomlingar i flocken med en bakgrund där tydlighet inte varit ett ledord. Storm som alltid varit min klippa i arbetet finns tyvärr inte mer men Mara har visat sig ta över denna roll med bravur. Efter en halv dag med i hennes ögon ”otillfredsställande” gränsöverskridande beteende och otillräcklig respons på subtila signaler fick Otso en tillrättavisning som inte behövde upprepas. Otso fick en tuff första tid hos oss då ChaCha kom in i höglöp tre dagar efter att han anlänt. Det var intressant att se hur lugnt han betedde sig och och hur låg profil han höll. Sov lugnt, inte ett pip eller gnäll trots att han fick tillbringa den mesta tiden med endast en kompostgrind mellan sig och ”smällkaramellen”. En talande blick från Aras var tillräckligt för den effekten, ”så du vet grabben – i det här huset är haremet MITT”.

Otso har fått ”hänga med” på alla aktiviteter tillsammans med den övriga flocken. Jag har inte lagt så mycket krut på inlärning av moment utan han har mer fått jobba förutsättningslöst utifrån sina inneboende egenskaper. Detta av två anledningar, dels för att jag skulle få kläm på hur kan skiljde sig/liknade övriga kullsyskon som jag sett i aktion och dels för att ta reda på styrkor och svagheter hos honom. Eftersom Otso fyllt två år i maj i år så har han dels uppnått mognaden för lite snabbare inlärning men också en ålder där man vill att de mesta av grunderna skall sitta på plats för att kunna nyttjas som jakthund. För en snabbare inlärning krävs alltså att man vet VAD som behöver tränas och VAD som redan finns där. Under dessa fem veckor har jag fått rätt bra kläm på det och kunnat vidareförmedla till hans nya ägare. Sammantaget kan jag säga att Otso INTE skiljer sig från sina kullsyskon han har bara vuxit upp i en miljö där egenskaperna inte kunnat tillvaratas på samma sätt. Apportvilja, vattenpassion, hög arbetslust och stor samarbetsvilja (med rätt fostran) finns hos honom precis som de övriga i kullen. Hos mig har han utan någon större upptrappning i träning gjort full långa vattenapporter (dryga 60 m) i okända vatten med varierad svårighetsgrad och direkt greppat okänt vilt som legat utlagt. Han har tränats mestadels lös vid sidan av mig när jag cyklat mountainbike, sprungit och simmat och det har inte varit problem att hålla kvar honom trots provocerande viltstörningar eller dofter. I fredags hämtades han av sin nya ägare något som kändes både vemodigt då jag skapat ett förhållande till honom under tiden hos oss och skönt då jag vet att min tid inte räcker till för att fem jakthundar skall få tillräckligt med tid i skogen och på fjället.

Klubbens ordinarie eftersöksprov i Åsarna – resultat spår och vatten 10-10 för båda syskonen

Till de sedvanliga aktiviteterna för säsongen tillhör deltagande i klubbens ordinarie eftersöksprov i Åsarna. I år startade jag Aras och Ran i öppenklass, båda med resultat spår och vatten 10-10. Aras blev utnämnd till bästa ÖKL hund på grund av sitt lugna och stabila arbetssätt, något jag kan hålla med om att han har. Otso som fick ”hänga med” fick gå som ”förlöpare” dvs den hund som ”bryter vatten”/går först i vatten för att ge likvärdiga villkor åt hunden som går först i startfältet. På ett lätt ”ja” gick han utan att tveka rätt ut i tät vass från land ca 60 m ut, sökte rätt på och hämtade in apportvilt and ett vilt som som han för första gången var i kontakt med. Ett kvitto som jag blev minst lika glad över som resultat med ”full pott” för kullsyskonen.

Axplock av bilder från Otsos tid hos oss.

Social lek på flocken villkor

 

Publicerat i Livet i vardagen | Lämna en kommentar

Mellansäsongsträning

Balans och koordination – något jag tänkt satsa lite mer på i under mellansäsong

Mellansäsongsträning innebär för oss lågintensiv träning med jogging i sele, lös på sidan, korta dopp för svalka så länge vattnet är för kallt för längre simturer, styrketräning med klövjeväskor, spårträning och apport i alla former. Något jag tänkt satsa lite mer på i år är att regelbundet lägga in korta pass med balans- och koordinationsträning som komplement till allsidig motionsträning i terrängen.

Intervall/fartträning under joggingtur – lite lösträning efter myrkanten med snabba rusher efter ett svalkande dopp i badtjärnen som precis ”öppnat” för säsongen. 

Vid större delen av motions-/konditions och styrketräningen är det vanligtvis de stora muskelgrupperna som tränas. Men under jakt ställs också krav på att hunden skall kunna röra sig smidigt i obanad terräng, tåla hård belastning utför branta sluttningar, snabba rörelser/kast i sidled och tempoväxlingar. Att träna de små stabiliserande och lednära musklerna kan fungera skadeförebyggande men övningarna ger också mental stimulans under den mer lågaktiva tiden på året. Ett sätt att lägga upp träningen är att utforma den som cirkelträning vilket innebär att varva olika övningar i en följd i form av stationsträning. De olika övningarna syftar till att koncentrerat träna olika muskelgrupper och tillåter att de går att studera hundens styrkor och svagheter mer i detalj. Till exempel är coremuskulaturen lika viktig för hunden som för oss för att undvika ländryggsproblem och oblans i rörelse. En övning som tränar hundens buk-, länd-, långa rygg- och bakbensmuskulatur är ”sit-ups”, dvs hunden sitter balanserat på rumpan och lyfter framtassarna från underlaget. Inte helt lätt för alla hundar – prova så får ni se.

Styrketräning med klövjeväskor, stabiliserande bla för bogleder och carpalleder(hundens handlov). 

Vid pulsmätning visade det sig att vid träning där hunden fick bära klövjeväskor med lätt last ökade pulsen mellan medel till hög belastning (beroende på terräng), dvs samma som hunden får upp vid löpning bredvid cykel. Skritt med klövjeväskor i terräng är betydligt mer skonsamt och ger mindre slitage än löpning bredvid cykel efter tex grusväg.

Träning handlar ju egentligen om kroppens sätt att anpassa sig till den belastning den utsätts för, därför måste träningen varieras om den skall ge effekt. Skillnaden med träning för hund och människa tycker jag är att man får vara lite mer uppfinningsrik när det gäller hundarna eftersom de vanligen inte styrs av samma motivation och målsättning som oss tvåbenta.

 

Publicerat i Livet i vardagen | Lämna en kommentar

Slut på vintersäsongen och start för mellansäsongen

Trots allt fick vi några härliga vårvinterturer

I onsdags blev det ”slut på vintern”. Ett kraftigt regn kombinerat med plusgrader dygnet runt förvandlade det underbara vårvinterföret till slush som troligen inte kan återgå till brukbart före även om vi får några kalla nätter. Trots allt fick vi några underbara dagar och turer på på vårvinterfjäll. De deprimerande dagarna från slutet av februari och fram till påsk med plusgrader, regn och hård vind övergick under efterföljande veckorna till kalla nätter och flertalet soliga dagar vilket gav tillfälle att njuta av ”den femte årstiden”.

När vinterjakten är slut fortsätter vi med att gå kortar och längre turer, ofta med övernattning i tält.

Och härliga turer i skogen på skaren med kaffekokning på barfläckarna

Vintersäsongen för mig är en möjlighet till att förlänga jaktsäsongen på fjäll men också en härlig tid att göra kortare och längre turer med hundarna på skidor med allt vad vi behöver för någon dag eller vecka i packat i pulkan. Att färdas tillsammans med mina fyrbenta med enda målet att njuta av vårvintern är ett härligt sätt att bibehålla fysisk form, stärka ”lagkänslan” tillsammans med hundarna och bara ”få vara” i lugnet och stillheten. Möjligheten att få ta del av årstidernas växlingar till skogs och till fjälls är en viktig del i mitt liv med hundarna.

Mara min turkamrat på otaliga turer fanns med även denna säsong vilket troligen med tanke på att hon nu fyllt 11 år är den sista på långturer.

Ett generationsskifte är på gång, Ran som blivit två år i början av maj har haft sin första ”riktiga” vintersäsong och för Mara som fyllde 11 i mars är det troligen den sista på längre turer. Ran har gjort ett fint jobb då hon fått gå ”i led” med Aras, dvs längst fram. Mara har trots ålder jobbat på bra och bidragit fint med både muskelstyrka och sin erfarenhet i ”spannet”. Bland de hundar som finns i huset idag är Mara den enda som är kvar av dem som var med på min fem veckor långa tur genom Norsk-Svenska fjällkedjan för ett antal år sedan. Min förhoppning är att någon vinter framöver kunna återupprepa någon liknande långtur. Det skiljer 3 år mellan Aras och Ran så förhoppningsvis kommer det att innebära att de två kan gå tillsammans på längre turer i flera år framöver. ChaCha som tyvärr skadat sig under mars månad går på aktiv rehabilitering med mål att kunna återgå som jakthund åtminstone i skog.

Otso under en dag på fjället då jag hade honom ”till låns”

Under våren har kullsyskon till Ran varit aktiva med jakt och träning till fjälls. Norske Pondus (Atle) har fått chansen till fin träning i Liernefjällen väster om Valjöbyn. Från husse har vi fått rapport om att Pondus utvecklats bra, finner och preciserar ripor, lugn på tillsägelse och arbetar oförtrutet på oavsett väder och före. Dante (Ahto) har fått möjlighet till både jakt och träning i Jokkmokksfjällen under vintern och våren vilket givit resultat. Gaia har fått flertalet dagar på fjället trots olämplig tid för löp och också varit på fjällkurs i Ljungdalen för Mattias Westerlund (Hundskolan Vision). Jag har fått möjlighet att se Gaia och kan konstatera att dagarna på fjället under vintern har medfört att hon idag är helt klar över sin uppgift och att det nu bara fattas lite finslipning inför hösten. Det är otroligt roligt att se utvecklingen då hon gått från klarhet till klarhet. För Ran som har fått flertalet jaktdagar under vintern har det efter jaktslut mest handlat om ”spontanträning” när tillfälle har givits under skidåkning. Jag fick tillfälle att låna med mig Otso under några timmar vilket var en positiv upplevelse. Han är den i kullen som varit minst i kontakt med fågel men uppvisade trots det samma grundegenskaper som jag sett genomsyrar hela kullen. Förmåga att nyttja vind och terräng för att BÅDE finna och precisera ripor, ett lugn inför vilt och stor arbetslust.

Vårvintern bjuder ofta på ”spontanträning” under turer på fjället. Det är svårt att ”koppla av” näsan på hundarna när jaktsäsongen är slut. 

HD A på båda höfter, först ut i kullen att ha röntgats. 

Norske Pondus (Atle) är som vanligt först i kullen med att uppvisa resultat. För ca 3 veckor sedan fick jag mail från husse som berättade att Pondus röntgats med HD A på båda höfter. I slutet av maj är Ran, Gaia och Otso inbokade för röntgen vid Djursjukhuset i Östersund och jag kryssar fingrarna för samma fina resultat. Hittills har vi haft runt 80% röntgat i kullarna, alla resultat med HD A och ED 0.

Isen har precis släppt från mindre tjärnar flödet är högt i strömmande vattendrag så det får gå ännu en tid innan det är dags för badsäsong.

Apporten, något som jag börjar träna och befästa tidigt, Ran 3 1/2 månad trainee under premiärjakt i skogen 2019. 

Nu väntar en mellansäsong innan den riktiga bad- och barmarkssäsongen börjar. En tid som ger välbehövlig vila och återhämtning för hundarna innan uppbyggnaden inför jakt startar. Mellansäsongen ger tid att finslipa på apport och lydnad något som kanske fått hamna lite åt sidan under vintern. För vår del så kommer vi att inrikta träningen mot viltspår eftersom vår ”gamling” Storm inte finns med oss denna höst. Troligtvis kommer Mara att få överta hans roll men även de andra hundarna skall få ordentlig genomträning. Norske Pondus är godkänd viltspårhund i Norge och kommer att starta fler prov under sommaren som träning inför höstens klövviltsjakt.

Aras hösten 2020

Under sommaren är det en kull planerad mellan vår Aras och Norrbaggens Zina, parning troligen under juni-juli. Det blir otroligt spännande då jag också själv har planer på att använda honom till en kull tillsammans med min fodertik Terra (Mercus Noblesse) som jag köpte in förra sommaren. Det ska bli roligt att om allt lyckas få möjligheten att jämföra valpar ur två kullar efter honom. I helgen skall jag träffa valspekulanter på svensk sida som tagit kontakt och visat intresse för planerad kull trots att vi inte gått ut med någon information ännu. För närvarande håller  jag själv på att fundera på om jag har möjlighet att behålla en valp då jag tror att kombinationen kan bli intressant ur både jaktligt och mentalt perspektiv.

Smolk i bägaren, regeringens beslut om förkortad jakttid för ripa och tidigareläggande av älgjakten.

Till sist….något som känns otroligt oroande, regeringens beslut om ändrade jakttider. Beslutet om tidigare start på älgjakten och att Lst i respektive län själva får bestämma om det skall vara något brunstuppehåll kommer troligen, åtminstone för oss i Jämtland att medföra en än mer reducerad möjlighet till jakt på fjället. I tillägg kom dråpslaget om förkortad vinterjakt vilket i princip innebär slutet för en förlängning av höstsäsongen. Innan den 15 februari skall man ha tur om väder, temperatur och före medger mer än någon dags jakt. Beslutet ser också ut att ha grundats på remisser och påtryckningar från idealistiska föreningar snarare än vetenskapliga fakta. Det är skrämmande när politiker och statsråd faller för att fatta beslut utifrån sina egna värderingar istället för att grunda dessa på forskningsresultat och remisser från egen expertmyndighet, i detta fall Naturvårdverket. Att skilja på människor utifrån ursprung och ”rastillhörighet” har provats otaliga gånger i historiskt perspektiv, ett misstag som inte behöver upprepas med den kunskap om vart det leder som vi har idag.

Publicerat i Livet i vardagen | Lämna en kommentar

Vinterjaktsäsongen på ripa

Året startade med en lång period av mycket låga temperaturer, kvicksilvret låg ”fastfruset” runt -20 tll -25 grader under två månaders tid. Eftersom det inte blåste nämnvärt under den tiden låg snön djup på fjällsluttningarna. Av och till fick vi någon jaktdag med dräglig temperatur men mestadels blev det korta turer med väl påklädda hundar.

Problemet kall djupsnö och ”hundkläder” som tillåter hunden att utföra sina behov utan att det ”sipprar” in snö har jag inte löst tillfredsställande ännu. Den senaste ”produktutvecklingen” var att jag tillverkade en liten ”pungpåse” till Aras för att undvika att han förfryser sina ”ädlare” delar. Till min min förvåning fungerande den över förväntan, dvs höll emot att det sipprade in kallsnö under  3-4 timmars pulsande i djupsnö.

När sedan kylan släppte förvandlades föret till bottenlös sockersnö varvat med partier med skarp skare och stora barfläckar. Vädermässigt dominerade hårda sydvästvindar och nederbörd i form av regn eller snöblandat regn. Trots allt klöste vi oss ut några avslutande dagar i Jämtland innan vi beslöt oss för att ge upp för den här säsongen.

Skygga ripor krävde bra hundjobb…och bra skytte

Första längre fjällturen med pulka, stark insats av Camilla som inte hade skidåkning högst på listan för lite drygt ett år sedan.

Som vanligt förlängde vi vinterjakten med avslutning i Västerbotten eftersom jakt på ripa är tillåtet två veckor längre där än i Jämtland. Med på turen den här gången var Camilla, nybliven jägare och vorstehägare. Dessvärre löpte deras egen tik Gaia (syster till vår Ran) och fick stanna hemma med husse den här gången. Under de fyra dagarna tillsammans fick vi en fin tur upp till stugan, två jaktdagar med okej väder och en ovädersdag. Dagar som bjöd på svettig klättring i fjällsluttningarna efter skygga ripor, bra hundjobb, utmanande skytte och belöning i form av ripmiddag framför sprakande brasa i stearinljusets sken.

Ran visar i år att hon har fått betydligt större erfarenhet vilket gjorde att hon hanterade de skygga vinterriporna betydligt bättre än förra året. 

Jag fortsatte sedan ytterligare 11 dagar tillsammans med Aras och Ran. Mara som även hon valt att löpa under en olämplig tid fick åka hem med Camilla för att Aras skulle slippa ha henne i närheten under höglöpsdagarna. Följande dagar blev vädermässigt en fortsättning på hur säsongen avslutades i Jämtland, dvs snabba kast mellan sol och och oväder, mestadels relativt hård vind men däremot slapp vi nederbörd i form av regn. Föret var dock under förutsättningarna helt ok även om det låg skarp skare i sydvästlutningar. De sista dagarna kom det ytterligare snö som lade sig som ett mjukt lager ovanpå och skonade tassar och ben på hundarna. Riporna hade till största del samlats i stora flockar inför spelperioden och var svårt att komma tillräckligt nära dem. Trots allt blev det ett antal lyckade situationer där jag fick fälla för hundarna. Jag hade också med mig en 22:a med nyinköpt kikarsikte som jag nyttjade på korta morgon- eller kvällsturer när hundarna fick vila. De två första skotten som var på nära håll blev fullträff vilket höjde mitt självförtroende enormt. Sedan följde otaliga bom då avstånden blev långa när jag försökte åla mig fram i position utan att skrämma iväg de skygga riporna som satt som vita konsumkassar i träden.

Troligen det sista året som Mara följer med på längre jakttur där vi går ut med skidor pulka då hon nu uppnått ålder av 11 år. 

Sammantaget bjöd Västerbotten på en fin avslutning på vinterjakten på ripa med härliga naturupplevelser, intensiv samvaro med hundarna och fina jaktögonblick. Aras visar att han nu kommit upp i den ålder där erfarenheten talar, Ran är på väg upp på sin bana till allt skickligare jakthund och Mara är trots sin ålder av 11 år i god form för både lång transport ut till jaktmarken, jakt i varierande terräng och före samt hanterar skygga ripor med självklarhet. Som vanligt då jag avslutar en tur är det ett motstånd att bege sig hem och direkt börjar tankarna fokusera kring planering av nästa tur.

 Att transportera sig ut på jaktmarkerna på skidor med allt man behöver i pulkan tillsammans med sina fyrbenta kompisar ger för mig en härlig upplevelse. Extra roligt att få introducera en ny person och se intresset vakna för fler turer. 

Snabba kast i vädret gav flera ofrivilliga vilodagar och ställde krav på flexibilitet och ändrade planer. En av fördelarna att vara ute under längre tid. 

Lite jaktlycka av och till…

Härliga naturupplevelser

Med rätt prylar för både två och fyrbenta funkar det fint med någon tältnatt av och till även under vinterjakt.

En fin men lite kylig tur hem efter härliga 14 dagar tillsammans med hundarna på fjället. 

Publicerat i Jakt | Lämna en kommentar

Farväl till en flockmedlem

Nu har Storm återförenats med din syster Bris, hela ”väder och väderfenomens” kullen är nu samlad igen på andra sidan regnbågsbron. 

För fjorton dagar sedan kom den dagen då jag var tvungen att införliva mitt löfte till Storm att ge hjälp att korsa Regnbågsbron. Det löfte som jag avger till alla valpar när de drar sitt första andetag i min hand att de också skall få vila sitt huvud i mitt knä när den dagen kommer då jag måste ta avgörandet att släcka livslågan för att undvika fortsatt lidande. Jag lovar dem att vara stark nog att ta avgörandet att förkorta livet när det inte finns något hopp eller återvändo och inte behålla dem av ren egoism. En erfaren veterinär sade till mig en gång, ”idag är en sådan dag som du känner dig som den sämsta hundägaren. När du orkar får du istället tänka på alla andra dagar ni haft tillsammans då du förmodligen var en av de bästa hundägarna”. Jag tror aldrig att man kommer undan tankarna att utgången kunde ha varit annorlunda om man sett tecknen, ”varit mer uppmärksam” eller tagit andra beslut. Nu har du återförenats med din syster Bris, hela ”väder och väderfenomens” kullen är nu samlad igen då du var den sista som tog farväl. En sådan hund som Storm med så många av de egenskaper som jag önskar samlade i en och samma hund kommer jag nog aldrig att få uppleva igen. Storm var den hund som har varit min följeslagare på alla längre äventyr, funnits vid min sida under de största svårigheterna i livet och givit mig otaliga fantastiska jaktdagar i såväl skog som på fjäll. Han var flockens obestridliga ledare och skapade stabilitet och trygghet för såväl valpar som nykomlingar i flocken. Du visade mig också vad genuina vorstehegenskaper stod för och hur lätt många moment fungerar när dessa finns på plats. Efter 15 år och några veckor finns du inte längre vid min sida, ett slutgiltigt farväl men du har lämnat ett avtryck som aldrig kommer att blekna. Sov gott min vän och jag önskar att jag inte vore en bland de mest sekulariserade svenskar som finns så att jag kunde tro att vi kunde återförenas igen på andra sidan.

I mitt minne finns otaliga fantastiska jaktdagar vi hade tillsammans i såväl skog som på fjäll då du vanligen bjöd på jaktbara situationer från att du var ung till riktigt gammal. 

Antal turer vi gjorde tillsammans har jag tappat räkningen på men det jag vet är att du var en fantastisk ledarhund och turkamrat på alla långa äventyr vi delade. 

Sist men inte minst med en stabil mentalitet som gjorde att du fann dig i alla situationer och var en självklar ledare i flocken som deltog i fostran av valpkullarna. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Presentation av nytt tillskott i kenneln

Mercus Noblesse (Terra) ett relativt oskrivet kort vars utveckling vi följer med spänning (Bild Liv Ljungström-Hagström)

Nu äntligen en liten presentation av vårat nytillskott på kenneln Meracus Noblesse (arbetsnamn Terra). Under förra året började jag se mig om bland kennlar i våra nordiska länder på jakt efter en valp med linjer som skulle vara intressanta att kombinera med de vi själva har. I första hand ville jag köpa en tikvalp för planerad avel med vår egen hanhund Aras. Vid valet hade mentalitet som passar vår livsstil  och vårt sätt att hantera hundarna högsta prioritet men även våra krav på en jakthund och det sätt som vi vill använda vorsteh vid jakt stor betydelse vid valet av föräldrar.

Meracus Monza (Noblesse mamma) och Fiona KS von der Königsleite (Noblesse mormor) vattenapport

Fiona KS von der Königsleite (Noblesse mormor) vid duvjakt

Efter en tids sökande med djuplodande i både linjer, uppfödare bakom och rundringande bland referenser och tidigare valpköpare så föll valet på en planerad kull hos Mercus Kennel (meracus.fi) i Finland. För mig är det viktigt att träffa åtminstone en av föräldrarna till valpen samt gärna tidigare avkommor eller syskon till föräldrarna innan parning. I augusti 2019 åkte jag över för att träffa kennelägaren Helena Behm och hennes hundar. Ett stort tack till Helena som bjöd in mig att bo hos henne vilket gav möjlighet att se hundarna både i hemmet och dagliga livet samt under duvjakt, apportträning, rapportträning med bringsel och motionsrundor. Det samlade intrycket var stabila hundar med mentalitet som jag önskade samt med en hög men kontrollerad jaktlust. Helenas inriktning på avel kändes också som att den stämde bra överens med vår egen. Vi ställde oss på kö på i första hand tikvalp vid planerade parning på Fiona under hösten. Tyvärr gick den parningen om intet och strax därefter konstaterades Fiona ha en elakartad tumör med spridning. Eftersom jag träffat Fionas dotter Monza och sett kullbror Midas på jaktprov i Sverige ställde vi oss på kö för tikvalp vid nästa planerade parning på Monza under våren 2020.

Den 5 maj i år (precis på året efter att Ran föddes) kom vår nya lilla stjärna till världen. 

I maj i år fick vi till vår glädje erbjudande om en tikvalp i kullen efter Mercus Monza och Gauner vom Siedenfeld (https://jalostus.kennelliitto.fi/frmKoira.aspx?RekNo=FI33115%2F20&R=119). På grund av utbrottet av Covid-19 så fanns det inte möjlighet att åka över för att se valparna men Helena sände kontinuerliga uppdateringar om kullen, enskilda valpar samt både bilder och filmer. Det blev en lång väntan på att få hem valpen till Sverige. På grund av stängda gränser blev det en hel del fixande och trixande och vi sänder ett stort tack till Helena som transporterade upp valpen från södra till norra Finland samt till den sjuksköterska som tog med den över gränsen och överlämnade till mig i Umeå på resa söderut.

Det är nog svårt att finna en bättre fodervärd än Rasmus om önskemålet är att ge bästa förutsättningar för att valpen skall utvecklas till en brukbar jakthund

Valpar bär med sig en uppsättning gener, vilka egenskaper de sedan visar upp som vuxen tror jag till stor del har formats av deras uppväxtmiljö.

Redan innan jag ställde mig på kö och tingade valp hade jag bestämt att valpen skulle få sitt hem hos en fodervärd eftersom jag också behållit en valp från ChaChas sista kull året innan. Jag hade turen att ha kvar kontakten med en av mina valpspekulanter som visat intresse för valp ur Aras kull för 4 år sedan men tyvärr inte hade möjlighet att ta valp då. Så trots att det satt hårt inne att lämna iväg lilla Noblesse som fick arbetsnamnet Terra så visste jag att att hon skulle få de allra bästa möjligheterna att utvecklas till en jakthund hos Rasmus. Möjligheter som jag själv inte skulle kunna erbjuda då vi har fem hundar i huset varav alla fortsatt är med på jakt och tiden därmed inte räcker till för att ta tillvara på valpens egenskaper och ge de bästa förutsättningarna.

Terra tillbringar av och till ett antal dygn hos oss förr att jag skall kunna följa hennes utveckling fram till vuxen hund.

För att jag skall kunna följa Terras utveckling fram till vuxen hund och bilda mig en egen uppfattning om vilka egenskaper och vilken mentalitet Terra besitter får hon av och till tillbringa ett antal dygn hemma hos oss. Planen är att att ta en kull på henne tillsammans med Aras då hon blivit 2 1/2-3 år och jag behöver därför se henne för att veta om jag tror att det kommer att bli en passande kombination.

Terra är en social unghund som brukar innebära att de har en stor inneboende grundtrygghet

Terra finner sig snabbt tillrätta och anpassar sig i flocken då hon är på besök.

Jag har under hela tiden upplevt att Terra besitter fler av de mentala egenskaper jag värderar högt dvs en stor inneboende grundtrygghet som gör att att hon är social och snabbt finner sig tillrätta bland nya hundar och i nya miljöer. Trots att hon är relativt självsäker så så är hon lyhörd och tar till sig tillrättavisningar från både mig och hundarna i huset. Hon är nyfiken och undersöker gärna nya fenomen även om hon just nu verkar vara inne i en ålder då hon har lite starkare reaktioner på nya ting. Det positiva jag ser där är att när hon avreagerat så är hon färdig och ignorerar det hon reagerat på vid nästa tillfälle.

Ett starkt viltbegär/viltintresse samt en rejäl kämparglöd, 4,5 kg rävdymmy är inte ett problem vid 7 månaders ålder.

Terra har redan från att hon kom haft stort intresse för att bära och ett stort viltintresse/viltbegär och har därför inte tvekat oavsett om hon skickats att hämta en skata eller kråka istället för en hönsfågel. I helgen då hon var hos oss skickade jag henne att hämta min 4,5 kg tunga rävdummy för första gången vilket hon inte tvekade en sekund att göra. Detta är egenskaper som jag värderar högt och som vi själva har i våra linjer och därmed vill bevara.

Terra 7 månader i kontakt med vittring av skygga orrtuppar

Det blir spännande att följa Terras fortsatta utveckling och hur hon kommer att lära sig att hantera fågel under våren då riporna är mer samarbetsvilliga hon är tillräckligt gammal för att det skall gå att lägga mer allvar i träningen. Hittills har hon uppvisat mycket fin kontakt, lyhördhet och vilja till samarbete vilket är en mycket god grund men i takt med att hennes jaktlust ökar kommer hon troligen precis som alla hundar med stort viltbegär att behöva en del styrning.

Publicerat i Avel | Lämna en kommentar